I modern filmteknik jobbar man mycket med klippning (snabba klipp!) för att hjälpa det dramaturgiska på traven. Alltså göra det mera spännande. Jag gillar det för det mesta, bara det inte blir lika snabbt som i Britney Spears-videor. Där har liksom klippen en annan funktion. Men så ibland dyker man på en film där de gör precis tvärtom, alltså låter bli att klippa i scenerna för att göra det spännande. Och i den här filmen funkar det klockrent - den är så spännande, ja, rentav läskig.
Det vita bandet är en svartvit, tysk film som utspelar sig i anslutning till första världskrigets utbrott i en by på landet. Scenerna är plågsamt långa och karaktärernas ångest och vånda drar man ut på, så att du själv inte kan värja dig. Intrigen är nog så hollywoodsk - vem är det som torterar till synes oskyldiga barn? Vem är god? Vem är ond?
Tematiken är känd, men budskapet inte lika enkelt. Berättartekniken sticker ut och överraskar mig. Visst gillar jag påkostade storfilmer, men ibland får det oväntade större effekt och ger tillfredsställelse under längre tid.
Läs mer på DN.se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar