Då ska vi se...

Då sitter jag här. Den 6 oktober strax innan tretton. Det närmar sig. Diskussionerna går höga nu minuterna innan. Vad är det då de diskuterar? Jo, vem är det som ska få nobelpriset i litteratur 2011. De flesta tror att det kommer att bli en poet detta år. Vi får se. Snart vet vi. Mycket snart. Ska jag gissa, så tror jag också på en poet, men i värsta fall en som jag inte har en aning om vem det är. Lärare i svenska, som jag är...

Då skickas vi vidare till de två dörren där Peter Englund alldeles strax ska kliva ut. Jag vill minnas att jag.... Nu, nu öppnades dörren och alla börjar plåta som galningar. Han ler, men lite tillbakahållet. Det måste vara en orolig känsla i magen, som nu far omkring i honom. Då ska vi se...

Tomas Tranströmer!

Det är så jag ropar högt i mitt tomma arbetsrum. Yes! Så roligt att äntligen få en författare som man har med på kursen i Svenska B och kan prata om på ett annat sätt. Nu om något har hans poesi en plats i världshistorien. Dessutom är det en poesi som eleverna uppfattar som begriplig och gärna analyserar. Det tycker jag är ett mycket gott omdöme för en nobelpristagare. Han når alla på olika plan.

Enligt Peter Englung har Tranströmer varit kandidat till priset sedan 1993 Det måste vara en oerhörd känsla som far i denna människa nu. Han satt tydligen i godan ro och lyssnade på musik. Ringer inte telefonen vid halv ett, så kan man glömma priset. Då ringer telefonen hos någon annan. Kanske att han redan hade givit upp, vem vet.

Men nu, Tomas Tranströmer, nu är du där du borde vara. Bland nobelpristagare. Vågat, akademin, mycket vågat. Grattis!