Det är ingen hemlighet att jag inte är så förtjust i svenska filmer. Jag älskar svenska romaner, kortfilmer och tv-serier. Men i långfilmsformat tycker jag ofta att dialogen låter uppläst. Alltså att de inte pratar, utan läser högt. Petigt, javisst, men livet är kort och ska innehålla mycket, så då väljer jag bort en del.Och ändå, visst händer det att det kommer en bra svensk film. Härom kvällen såg jag Sommaren med Göran (2009 i regi av Staffan Lindberg). Lite klantigt med bäcksvart nattscen på midsommarafton och några väl klichéartade karaktärer bjuds det på. Men skildringen av Göran, en misslyckad singel på jakt efter den stora kärleken i kontrast till den lyckade, men kanske inte så lycklige, nyblivne sambon som är Görans bäste vän, är ömsint och fin. Båda sidorna lever liv som ur den andres perspektiv är helt förkastligt. Men det är utan det hån som ofta skildras på film. Den andre kanske inte gör som jag skulle ha gjort, men är väl värd att älskas ändå.
Genren är en midsommarnattskomedi, och den har onekligen sina roliga stunder där Dan Ekborg ofta är inblandad. Jag tror att jag kommer att minnas den här som en tidsstudie. En studie av min generations strävan efter att ha allt, få allt och behålla allt. Och att vara värda att älskas.
Sarah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar