Att få lära sig nytt hela tiden

Det är en ynnest att vara lärare i vissa sammanhang. En av de stora fördelarna är att jag få lära mig nya saker hela tiden. Om allt möjligt och omöjligt.

I dag fick jag en mindre uppenbarelse när jag läste följande, skrivet av en Svenska 1-elev i en reflekterande text om kursens upplägg:

Bloggandet känns som en muntlig framställning i skrift. Alla kan läsa det man skriver och på så sätt kan det kännas obehagligt och nervöst att skriva ett blogginlägg på samma sätt som när man ska göra en muntlig redovisning. Därför tror jag att bloggandet kan hjälpa att minska obehag och nervositet för att tala inför en grupp.

Vi har länge pratat om gränserna som suddas ut mellan det privata och det offentliga. Inte minst i bloggandet. Vi har också pratat om de talspråkliga skriftspråksformerna sms och chatt. Och här fångar en av mina elever detta på pricken, att gränserna suddas ut. Och att det kan vara bra.

Elevinspiration

Jag klev ur ett klassrum och hamnade i en korridor där sju personer befann sig. Alla sju var djupt engagerade i sina mobiler. Jag gav dem en kommentar om detta och en litet samtal tog form. Idag fick jag ett mail från en av dem med en betraktelse han tidigare hade skrivit om just sociala mediers intåg i våra liv.

Till min glädje fick jag publicera den här på vår blogg. En betraktelse att ta till sig och fundera över. Var så goda och tack för möjligheten att dela med den till fler.

”Sociala” medier

Om jag inte lägger ut en bild på min frukost på Instagram, finns jag inte då?Om jag inte ”checkar in” på gymmet på Facebook, finns jag inte då?Om jag inte Twittrar om dagens väder, finns jag inte då?Om jag inte Bloggar om middagen jag ska lagga i kväll, finns jag inte då?

Om jag vill träffa mina vänner, prata med mina vänner, se mina vänner, röra vid mina vänner.
Är jag onormal då?

Är det normalt att sitta fem stycken barn på ett dagis,
fem stycken ungdomar i en skola,
fem stycken vuxna i ett fikarum, med en läsplatta, med en ”smartphone”?

Att inte se varandra, kommunicera med varandra, tillsammans. Nej i dag kommunicerar vi med våra paddor & iphones. Jag vill inte vara normal. Jag vill inte vara med längre.

Jag vill träffa mina vänner, prata med mina vänner, se mina vänner, röra vid mina vänner.

Appar och annat nyttigt

Det är kul att följa trender i app-utvecklingen. Som lärare, förälder och allmänt nördig kollar jag upp det jag hinner och orkar. Tydligt är att i barnapps-världen läggs det ner krut på pedagogiska appar. Och jag tänker på att jag själv aldrig fattade att Fem myror är fler än fyra elefanter skulle lära mig något. Begriper mina barn att apparna är lärande? Eller är det bara kul? De lär sig definitivt ändå. Det gjorde nog jag med. Min fyraåring visade med fingret i luften hur A ser ut. Jag frågade honom om han lärt sig det på dagis. Han svarade:
- Nej, på iPaden.

Det händer saker med lärandet. Gudskelov får man väl säga. Jag hoppas att vi är på väg mot en skola där fler sätt att lära än ett, finns tillgängliga för våra barn, ungdomar och vuxna.

Det finns ingen chans att hålla sig uppdaterad på allt som händer inom den digitala utvecklingen. Man får välja. Jag väljer ofta på måfå att klicka mig vidare på tips som dyker upp här och där. Wordfeud kom, jag spelade men alla vann över mig. Jag slutade. Rumble (numera Ruzzle) kom, jag vinner över alla utom min favoritbibliotikarie. Jag fortsätter att spela. Kono har jag testat, men spelen avslutas för snabbt. Annars är det bra. Nu frågar alla efter utmanare till SongPop. Kul, men lite begränsat värde för en som inte lever för musik.

Det är ju spelappar. Sedan finns alla skapande appar. Alla sociala medier-appar. Alla miljoner andra användningområden. Talsyntes, väder, nyheter, you name it.

Och jag tänker. Vad ska jag använda på jobbet? Kanske Wordfeud. Otrendig som app, men ett spel vars idé funnits betydligt längre än iPhone. Kono, ett klassiskt frågesport från NE. SAOL, Wikipanion och Youtube som källor att söka fakta och kunskap i. Jag känner hur det snurrar - vilken djungel! Vilken fantastisk, lärorik och utmanande djungel!

Det kommande

Jag har precis skrivit "vårterminen 2012". Det är med viss oro i kroppen jag ser att åren går. Samtidigt har jag alltid en god känsla när jag får gå mot en vårtermin igen. Den mörka årstiden är inte den bästa årstiden.

Varför har jag då skrivit "vårterminen 2012"? Jo, jag har skapat mig mitt kursrum på Fronter i Svenska C inför nästa termin. Samtidigt har jag suttit och tjuvkikat på Iversity och andra möjligheter som finns för att från grunden skapa mig en egen kursplattform. Jag känner mig instängd i Fronter. Vill vidare. Nu.

Samtidigt inser jag att eleven just nu inte skulle vinna på att ha olika lärplattformar i olika kurser och jag förstår att min arbetsplats generellt inte är redo för att lämna Fronter bakom sig. Men ändå... Kanske? Lite? Bara testa lite smått?

Nej, jag vet. Det är inte dags riktigt än, även om forskningen just nu pratar om att vi ska vidare och lämna lärplattformen bakom oss. Dags att kliva vidare ut i andra digitala verktyg och helt från grunden skapa vårt eget. Lärplattformen har till grunden ett fel. Den generaliserar. Dessutom för friare digitala verktyg på ett mer effektivt sätt samman de sociala medierna med lärplattformen.

Vi får se hur saker och ting utvecklar sig under nästa termin och det är med blandade känslor jag kliver in och ordnar upp rummet för Svenska C. Jag vill bort därifrån, men inser att det inte är till fördel för eleven att arbeta i flera olika miljöer. Men hur länge ska jag då vänta? Ska jag vänta in alla mina kollegor?

Jag tror inte att jag kan svara på den frågan. Jag har en allt för egoistisk inställning just nu och vill bli av med mina hängslen som sitter fast i en allt för trångsynt och seg verksamhet. Men en sak är säker. Min kurs i Svenska C kommer inte bli lik den jag haft denna termin. Den ska bli ännu mer fri från sin plattform och sväva ut i andra digitala medier. Bara den har lite förankring i det cementerade.

Hör ni min frustration tro?

Jag - en feg fluktare

Jag trodde att jag använde sociala medier för att reflektera och utvecklas. Att fundera högt innebär ju att våga. Jag har tyckt att jag gjort det. Men så är jag i en position där jag kan välja att vara osynlig eller synas lite grann. På riktigt. IRL. Och väljer att synas utan att fundera över konsekvenserna. Och så slår det mig att jag rätt plötsligt inte uttrycker mig som jag hade tänkt. Jag fegar ur. Jag blir en passiv fluktare.

Dagen började med en fantastisk föreläsning av Troed Troedson som började med att säga att han tänkte strunta i att vara ödmjuk. Det är mod, tycker jag.

Och själv står jag här, oroväckande omodig, gömd bakom en LärarSarah-roll. Alldeles som om det skulle gå att gömma sig på Internet.

Vem avgör vad som är nyskapande?

Jag lyssnar på ett webbseminarium där Justin Reich från EdTechTeachers pratar om skolutveckling. Han menar att lärare influeras mest av andra lärare, och när någon testar något nytt är det för att man sett någon annan lärare göra det eller något liknande och blir sugen på att prova själv.

Det köper jag. Jag köper också det han säger om att det leder till den logiska slutsatsen att skolans utveckling måste skötas av skolan själv, inte av externa företag eller konsulter. Det som kallas innovativa lärare (direktöversatt, jag vet inte om det finns ett bättre begrepp på svenska) ska gå i spetsen och tillsammans leda skolans utveckling. För mig är det självklart, andra pedagoger inspirerar mig, både här i huset men också på nätet i de sociala medier jag deltar i.

Frågan jag ställer mig, trots att jag är helt övertygad, är hur vi ska få de mindre innovativa lärarna att se sina innovativa kollegor som förebilder?

En rätt omöjlig utbildning

Det är helt okej föreläsare, någon till och med mycket bra. Imponerad och sugen blir jag såklart på att hålla föreläsning lite sådär lagom nonchalant med en Ipad i handen. När jag då drar fingret helt obesvärat över paddan byts sliden på skärmen. Jag funderar på vad skolassistenterna, vårdarna, IT-teknikerna och skolbibliotikarierna blir imponerade av. Eller inte blir imponerade av. Kanske bara undrande. Några vet jag vad de tänker på, för de twittrar under tiden här på utbildningen i sociala medier som anordnas av Örebro kommun.

För hur håller man utbildning i något så böljande och bubbligt som sociala medier? Inspirationsföreläsningar, javisst. Workshops, absolut. Men utbildning med trehundra spretiga kommunanställda i något som är en dynamisk värld där innehållet sprids genom smarta kanaler. Det är ju inte kanalerna i sig som är intressanta utan det som sägs. Men de jag småpratat med hittills kan inte kanalerna, och kan då inte utbildas i det som sägs i kanalerna. Tycker jag.

Men det är var ju bara en start, eller hur? Nu kommer kommunens anställda svämmas över av nätverkande för att utveckla vårt arbete inom detta. Och jag tänker absolut hänga på!

Restriktioner

Även idag har jag tid att lägga på att uppdatera mig på saker som händer ute i den digitala världen. Nu har jag läst om hur Storbritannien bestämt att det är dags att styra upp de sociala medierna. De får inte ha så öppna möjligheter längre, enligt regeringen.

Under upproren i London hade landet stora problem med hur utrop om önskan om upplopp lades ut på Facebook. Mötet med representanter förväntas leda till att den brittiska regeringen kräver restriktioner kring hur man, under krissituationer, får använda sociala medier. Regeringen vill ha möjlighet att stänga av kriminella under dessa perioder.

De sociala medier som är närvarande, Facebook och Twitter framför allt, säger redan innan mötet att de inte kommer att gå med på sådana restriktioner. Det är inte utan att det är intressant vad en regering nu ser som en avgörande väg att gå för att förhindra oroligheter. Tycker vi att det är okej, är frågan? Är det en förutsättning då sociala medier kan användas av kriminella för att dra igång oroligheter?

Du kan läsa om detta på DN. Hur det slutar återstår att se, men det kommer att bli intressant att följa. Om regeringen får som de vill, kommer andra länder att följa exemplet?

Bildlänk.

#digidel2013

Igår hade vi förmånen att få vara med på lanseringen av Digidel2013. En kampanj för digital delaktighet i Sverige. Det är 22 partners som har gått samman för att göra gemensam sak. Det är allt från Folkbildningsförbundet och Kungliga biblioteket till Seniornet Sweden och ABF Östergötland, som har engagerat sig. Det är dags att fler människor får möjligheten att bli delaktiga i den del av samhället som finns ute på Internet, de digitala tjänsterna.

Två av kampanjens motton är att digital delaktighet är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och att digital delaktighet är en angelägenhet för alla i samhället. Motton som vi direkt tog till oss och plockade ner i den verksamheten vi arbetar i.

Skolans representanter var få. Det fanns några privata gymnasieskolor och universitet representerade på lanseringen, men våra likar lyste med sin frånvaro. Om detta berodde på att Digidel2013 inte varit drivande att nå oss, eller att vi valt att ställa oss utanför, får vara osagt. Men förvånande var det. Vi har lika stort ansvar att öka på den digitala delaktigheten som alla andra instanser som möter Sveriges befolkning. Vi är dessutom pedagoger och vet hur man på bästa sätt utbildar människor.

Att inte ha möjligheten att vara digitalt delaktig utestänger mig från att utföra mina demokratiska rättigheter. En uppfattning som inte kunde framföras tydligare från scenen både av pensionärsförbund, bibliotekspersonal och inbjudna politiker. Det föll dessutom rätt ner i knät på oss. Vi i skolvärlden är en del av detta och måste bedriva en verksamhet där våra elever får med sig all den kunskap de behöver för vidare studier och yrkesliv. Ett av våra uppdrag är att ge elever vertyg för det samhälle de lever i. Då behöver de även få utbildning i att vara digitalt delaktiga.

Lanseringen sändes även live på Digidel2013´s webbplats, då det var många som ville följa samtal och diskussioner över nätet istället för på plats. Det gick även att twittra om det som sades på scenen eller diskuterades i grupper, vilket visades på storskärm. Du kan i efterhand följa detta genom att klicka dig in på #digidel2013. Vill du se vad Sarah och jag skrev under eftermiddagen, eller varför inte bara följa oss på Twitter, så hittar du oss här: Mia och Sarah. Du kan även se bilder från eftermiddagen på Johan Langes fotostream på Flickr.

Det är detta som är digital delaktighet, att på nätet kunna ta del av en lansering innan, under och efter den sker. Hur digitalt delaktig är du och hur digitalt delaktiga gör du dina elever? Det är dags att även vi tar vårt ansvar och ser till att förbereda våra elever för hela samhället och inte bara några delar av den. Nu ska vi sätta oss ner och se hur den verksamhet vi bedriver kan hjälpa elever att öka på sin digitala kompetens. Hur kan vi dra vårt strå till stacken i denna kampanj?

/Mia

Intryckspåfyllning

Vi pratar mycket om pedagogik, möte med elever och sociala medier, här inne på vårt arbetsrum. Lite teknikprat kan det också bli ibland. Det är så klart givande, och viktigt för vårt arbete. Lika självklart borde det vara att fylla på sina erfarenheter och tankar med andras intryck. Det gör vi också men inte i så hög grad som vi skulle önska. Vad är det då som hindrar det? Ja, tiden skyller vi ju ofta på. Pengar är också en faktor.

Men just nu har vi valt att ta bort alla hinder. Jag och Mia åker till London i morgon på BETT-mässa. Vi kommer tillbaka på måndag, fulla av intryck, fyllda med glädje. Var säker på att vi kommer att blogga om det!

Sarah

Facebook i tidningen?

Vi kunde inte låta bli när vi var på stan i dag, jag och Mia, att köpa en tidskrift, i papper alltså, som heter Facebook för alla.

Det går liksom inte att låta bli att fascineras över att det kommer en papperstidning om ett fenomen som på något sätt symboliserar hela essensen av Internet. Facebook ÄR Internet. Någonstans har dock någon upptäckt ett behov, och en möjlighet att tjäna pengar på detta behov. Men varför inte på nätet? Finns det fortfarande så många som är helt nyanlända i Internetvärlden och behöver pappersformat för att våga börja integrationsprocessen?

Nu ska här lusläsas! Vid en första genombläddring fastnar jag för: "Saker man INTE ska göra på Facebook". Där finns tre punkter uppräknade. Kan du gissa vilka?

Vad är sociala medier?

Mina elever har sociala medier som utgångspunkt för ett ämne och då känner ju fröken en viss press på sig att vara påläst. Så jag surfade runt lite och kollade definitioner som det finns ganska mycket av, några bra, många personliga och otaliga rätt flummiga. Som Internet i största allmänhet alltså.

Och något som händer allt oftare, hände även här. Wikipedia visar sig ha bra koll på läget. Eller rättare sagt, de ger förslag på flera definitioner. Och det tycker jag är mycket klokt. Vi kan visserligen inte påstå att detta med sociala medier är nytt längre, men det är i alla fall otroligt dynamiskt och i ständig rörelse. En fastslagen definition är då inte så lyckat, utan det här är bättre:

Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll. Det kan ta sig uttryck i Internetforum, communities, bloggar, wikier, gruppvara, poddradio och artikelkommentarer. Termen används ofta som slagord för sådana tjänster.

En annan definition är ”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

En tredje definition är "Sociala Medier definieras av de miljontals samtal som sker på webben varje dag, samt konsten för hur de förs."

Idag använder många företag och organisationer sociala medier för att kommunicera med sina målgrupper, eftersom det är ett snabbt och enkelt sätt att nå fram och skapa en dialog. Den populäraste metoden för att marknadsföra i Sociala Medier är viral marknadsföring.

(Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sociala_medier)

För mig i vardagen och på jobbet är det nog den tredje defintionen som ligger närmast. Men den sista ökar här på jobbet. Jag bloggar i detta nuet. Jag hoppas att definitionerna också kommer att vara dynamiska och i rörelse, precis som sociala medier, språket och andra livsviktiga fenomen.

Vad passar er bäst?

I LR´s (Lärarnas Riksförbund, ett av lärarnas fackförbund)rapport om elever och lärare online sägs:

Sociala medier har kommit för att stanna och det är dags för skolan att finna vägar för att dra nytta av de fördelar som sociala medier för med sig.

De kan inte ha mer rätt. Men frågan blir då, här och nu hos oss, hur vill du som elev ha det? På vilket sätt skulle du vilja kommunicera och arbeta med studiematerial tillsammans med din lärare? Alla begriper ju att vi inte kan ha olika sätt för varje elev, men det kanske finns enkla lösningar som du som elev sitter på, som vi inte har tänkt på?

Språk och sociala medier

Jag är intresserad av språk. Jag är intresserad av sociala medier. Och de två i kombination kan ju inte bli annat än intressant, så därför fastnade jag för denna artikel i förra numret av tidningen Språk:
http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=10371a