#Lärartycket 19 - Jag ser dig – och blir glad!

Vilken ynnest att få skriva efter Elisabeth Landström som i sitt inlägg lyfter den viktiga frågan om kommunikationen som pågår i de sociala medierna. Vi står inför en värld där åsiktsytan blir större, bredare och i mitt tycke mer riktig och viktig. I mitt eget inlägg, vill jag berätta för dig om en av alla de sakerna i mitt yrke som jag tycker är viktigt.

Rätt ofta i utvärderingar skriver mina elever och deltagare att det är så bra att jag är glad och engagerad. För en liten stund sedan hittade jag en utvärdering från 2007, där en elev skriver: "Sarah är den första läraren som inte har fått mig att känna mig värdelös." Jag vet att du som läser det här, också har fått och fortsätter att få sådana kommentarer. Det ligger i sakens natur att du är engagerad, eftersom du aktivt läser det här.

Elevernas kommentarer borde göra mig nöjd, men faktum är att jag blir rätt bedrövad. Det borde vara så självklart att en lärare är glad och engagerad att det inte behöver noteras av eleverna. Men jag har träffat lärare som uttryckligen ”går ut hårt” för att bli trevligare under kursens gång. Jaha.Tänk dig att ha den inställningen mot kollegor eller i privata sammanhang. Eller som chef.

Jag har många bra läraregenskaper. Det låter som skryt, men det är dags att vi lärare, som grupp och som individer, vågar tala om vad vi kan och varför det är bra att kunna i vår profession. Jag är organisatorisk. Jag läser snabbt, både text och situationer. Jag är kreativ och älskar att klura på nya sätt att angripa ett arbetsområde. Allra helst tillsammans med min parhäst, Mia, då är jag som bäst. Jag är nyfiken och vetgirig. Jag är arg och viljestark. Men det finns några saker som jag som lärare ändå värdesätter allra mest hos mig själv:

Jag ser eleven. Och det gör mig glad.

Hur gör jag det då? Ja, lite är väl det som Margareta Normell skriver om i Från lydnad till ansvar: kunskapssyn, känslor och relationer i skolan, att vissa egenskaper som lärare behöver kan man inte lära sig utan måste ha med sig. Men det är också mycket en fråga om inställning. Jag lär mig elevernas namn direkt, och den förmågan går att träna upp. Innan första passet är slut ska alla namn sitta. Det lyfter människor mycket att säga hej till dem, följt av deras namn. Det gör jag med mina kollegor i korridoren också. Varje dag.

Inom vuxenutbildningen är det minst sagt en spännande utmaning att bygga relationer. De flesta elever har jag i tjugo veckor. Många av dem har en trasslig skolbakgrund. En del har också trassligt på andra sätt. De är så unga att de har vuxit upp med individen i centrum. Att veta vad man vill och själv vara sin lyckas smed, är måttet på framgång. Samtidigt har de pressats in i en skola där alla ska vara lika, och såklart inte passat in. Det är inte utan att jag är stolt över att jag lyckas etablera fungerande relationer med åtminstone några av mina elever. Det händer med jämna mellanrum att elever lyfter och flyger, inte bara på grund av mig, men jag vågar påstå att jag är med och bidrar.

Jag är fullt medveten om allt som stressar och tynger lärarna i dag. Också barnen, ungdomarna och de unga vuxna är under press och hårda krav. Det är lätt att falla in i ett mönster där vi inte orkar. Vi är trötta. Några också ledsna. Men just därför måste vi anstränga oss med det här lilla, relativt enkla, mötet. Hur jag än mår i mig själv, ska detta möte vara positivt och äkta. Hur tiden än trycker ihop oss i dokumentationshörnan, finns det alltid plats för ett varmt och äkta sekundkort möte i korridoren.