@#%@#%@#%@#%

Om jag svär på jobbet, är det för att uppnå en viss effekt. Idag vill jag svära för att jag är arg. Besviken. Så himla ledsen.

Elev 30+ har jobbat till och från i hela sitt vuxna liv. Hens svenska är fullt begriplig, om än inte perfekt. Arbetsgivarna säger att de inte kan ge hen fast anställning utan hen behöver läsa in gymnasieexamen. Hen pluggar, jobbar, bildar familj och jobbar lite till och bestämmer sig till slut för att på allvar göra färdigt sina gymnasiestudier. Hen söker fem kurser, heltidsstudier och får beviljat studiestöd.

Det är inte frid och fröjd, eleven sliter och får arbeta hårt. Vissa moment känns oöverstigliga, men det sker hela tiden framsteg, sakta men säkert. Det börjar bli vår.

Då dimper det ner ett brev från den där CSN som säger att elevens studieveckor är slut och därmed är försörjningen strypt. Eleven kontaktar arbetsförmedlingen som uppmanar hen att anmäla sig som arbetslös. Det gör hen. Och i och med det får hen inte slutföra sina fem kurser. Det är åtta veckor kvar av 20. Det finns ett mål i sikte.

Nu säger en myndighet att nej, du får inte studera även om du skulle avbryta det för jobb. Hen får inget jobb, det vet både arbetsförmedlingen och vi andra. Hen får inte studera så att hen senare kan få jobb. Hen får söka jobb som hen inte kan få.

Hen sa precis hejdå och gav mig en present. Trevlig fredag på er alla löntagare!