Känner du mig?

När jag kommenterade i bloggen "Rektorn reflekterar" i går skrev jag något som jag har fortsatt att tänka på sedan dess. Diskussionen handlade om begreppet "distans" som härör sig från en pre-internet-historisk tid. Kontakten mellan lärare och elev, var inte så frekvent och skulle inte heller vara det.

Fortfarande slänger vi oss med begreppet trots att min kontakt med de så kallade distanseleverna ofta är mer frekvent än med dem som kommer på lektionerna. Och i min kommentar gjorde jag följande reflektion:

"Bäst kontakt har jag med dem som är online och i klassrummet.

Näst bäst med dem som är online.

Minst kontakt har jag med dem som är "bara" i klassrummet."

De sistnämnda är få, och kan klara kursen utmärkt. Alla behöver inte en relation för att klara sina studier, men väldigt många gör det. Och det låter förmätet, jag vet, men de som har mest kontakt med mig, klarar också kursen bäst. Sedan spelar det ingen roll hur kontakten ser ut. Och då är online-lärande inte en valmöjlighet längre, utan en självklarhet. För där bygger vi också relationer, andra relationer. Andra frågor kan ställas. Andra möten kan göras.