Nu igen...

Jag var precis ute på nätet och uppdaterade mig i litteraturens nyhetsflöde. Direkt dyker jag på ett nytt påhopp av en författare på en annan. Den förra var ju Peter Englund som tyckte att Björn Ranelids medverkan i Let´s dance iallafall höll honom borta från skrivandet. Ett påhopp som upprörde Ranelid ordentligt.

Nu har Bengt Ohlsson i sin krönika på DN kritiserat Camilla Läckberg. Han menar att när det kommer till litteratur som Läckberg skriver, så verkar det som om alla läsare av litteratur kan kliva fram och ifrågasätta. Eftersom det är så "bottenlöst illa skrivet". Innan han talar om vad alla andra tycker om henne, så säger han att han själv aldrig har läst henne.

Sedan drar konflikten vidare och hamnar i Aftonbladet, så klart. Där de hänvisar till ett inlägg Läckberg gjort på sin blogg. Där undrar hon "vad fan" hon har gjort Ohlsson? Nu ska det hela vara utagerat, enligt både Ohlsson och Läckberg, antagligen till Aftonbladets förtret. Läckberg har tagit bort inlägget och skrivit ett nytt med mer genomtänkta och förlåtande ordalag. Ohlsson har bett om ursäkt och förtydligat genom att säga att hans krönika handlar om hur människor "dissar henne reflexmässigt". Inte hur han själv ser på henne som författare. Där han har den största respekt.

Jag kan inte annat än undra varför... Vad är syftet med allt detta? Får man, eller får man inte, säga vad man anser om andra författare, utan att bli ifrågasatt? Om kritiken är konstruktiv, självklart. Gör man inte det med politiker, skådisar, chefer, kassörskor, grannar, sig själv... Jag ska fundera vidare. Hur tänker ni?

Mia