Boktips eller En kärleksförklaring

Denna vecka ska mina Svenska A-elever börja producera boktips efter ett par veckors bloggande om det. Så vad passar bättre än ett boktips från fröken också? Och jag, jag får skriva precis hur jag vill!

Det har aldrig tagit så lång tid att läsa en bok. Tre månader har det nog tagit. Tre månader är ju en evighet. Så, var den så tråkig? Var den så dålig? Svaren är solklara nej, för då hade jag inte läst färdigt. Livet är för kort för dåligt vin, dålig choklad och dåliga romaner.

Jag bestämde mig för att läsa denna när jag sett Amos Oz på Babel. Jag skrev på Facebook att jag önskade mig en Amos Oz minus tjugo-trettio år, inte alls av litterära skäl. En av mina systrar greppade direkt vad jag menade. Vilken utstrålning denne Oz besitter!

Det blev "En berättelse om kärlek och mörker". Jag fattar inte först. Det tar rätt lång tid innan jag fattar. Amos Oz skriver självbiografiskt om sin uppväxt, men fastnar i Israels historia, judarnas diasporavandringar, människor som lär sig att hata varandra utan att egentligen fatta varför. Han hamnar såklart i Europa, förintelsen ligger som en ständig skugga. Personer far förbi, återkommer. Kulturpersonligheter, överlevare, strutsarna som inget ser. Det tar sådan tid, jag läser långsamt för att förstå. Och sedan börjar pusslets ramar att träda fram. Han går som katten kring het gröt, runt sin sorg. Amos Oz ska klä av sig i sitt naknaste trauma, och det måste få ta tid.

När jag förstår, lägger jag ifrån mig boken och ångrar alla stunder jag längtat efter döden. Jag känner hans ångest över det han ska förlora, och kryper närmare mina barn. Jag tar upp boken igen, läser den andra halvan med andakt, med korta snabba andetag, lägger ifrån mig och pausar ofta. Jag vet vad som komma skall. Men jag vill inte.

Han talar om vad som ska komma men skriver det inte rakt ut förrän de två sista sidorna. Jag lägger ifrån mig boken, försöker somna med Amos Oz sorg i min.

Bildkälla: Foto: Ola Erikson / Forflex