Komvux som konsert

Jag var på Svenska kammarorkesterns konsert i början av februari. Den satte igång en hel del funderingar. Den var otroligt vacker och engagerande. Jag satt på tredje raden och kunde iaktta varje musikers ansiktsuttryck och engagemang. Jag såg hur dirigenten svettades för att hålla ihop Sibelius på bästa sätt. Dessutom hade en man innan berättat hur vi ska tolka den. Farligt. Både för orkestern och oss.

Jag satt och såg på dessa människor och funderade på om det fanns konflikter i denna grupp. Om det fanns människor som säger "Jag gör ändå som jag själv vill". Om det fanns instruktioner som är så otydliga så ingen förstår dem. Om de sitter där på scenen och inte bryr sig om de andra i orkestern och i värsta fall inte heller oss i publiken.

Det måste ju vara som en arbetsplats vilken som helst. Skillnaden är att de har tre föreställningar på en termin. Vi har en föreställning varje dag. Det kommer en publik in i våra korridorer varje dag. De går från klassrum till klassrum och skapar sig ett sammanhang. Det är oboe, fiol, trummor, trumpet... Olika instrument i varje klassrum. Men hur låter det? Hör man några toner som går i klang med varandra?

Jag satt där och lyssnade på Sibelius och insåg att vi inte låter på detta sätt. Våra elever möter inte en enad front, som dessutom skapar denna enhetliga melodi. Eleverna går inte härifrån och har förstått vad Komvux är annat än en röra av instruktioner och pedagogoger. Vi är inte som ljuv musik. Vi lyssnar inte in alla i orkesterdiket utan spelar på våra egna instrument i den takt och i den styrka vi finner bäst i vårt klassrum.

Ser vi någon gång upp på den som dirigerar är det flera takter och flera taktpinnar som ska visa oss vägen. Då ser vi så klart ner igen i våra notblad och fortsätter på egen utstakad väg. Till slut kommer kakafonin göra att varken vi eller eleverna står ut och lokalen, nedgången och sliten, står plötsligt tom. Eleverna går hem med ett oförståeligt program i handen och vi med våra nothäften under armen. Eller hinner vi stanna vår egen rytm och lyssna in någon annans innan allt briserar?