Efter första veckorna

Nu är vi igång på allvar. Vi är nu inne på vecka fem på terminen och det börjar att landa på många olika sätt. Jag skulle nog vilja säga att jag har mycket bra grupper denna termin. De är engagerade och intresserade. Deras girighet efter att få lära sig nya saker är även den smittsam och jag gör vad jag kan för att ge dem en massa nya aha-upplevelser.

Det är även så att elever börjar att droppa av. De försvinner, avbrottar kursen eller hamnar efter. Det är en grupp av elever man nästan kan peka ut i början av terminen. Inte rakt av, självklart, men man har en känsla i maggropen som säger om det kommer att gå eller inte gå. Om de kommer att orka hela vägen eller om de inte kommer att göra det. Varje termin är det samma sak. Man kan se det.

Denna egenskap tror jag är mer till ondo än till godo. Om jag inte såg vilka elever som kommer att droppa av skulle jag kanske bemöta dem på ett annat sätt och genom det få dem att stanna kvar. Kanske. Jag är inte säker. Men kanske. Egentligen skulle jag lägga ner en enorm tid på dessa elever för att få dem att orka kvar. Men samtidigt vet jag att de kommer att hänga med en bit till, men inte kommer att hänga med in i mål, och genom ett stort engagemang i dessa elever faller det från ännu fler.

Det är ett dilemma och ett svårt sådant. Vad ska man egentligen göra? Eller det kanske är hur jag ska fråga mig. Hur ska jag egentligen göra? Jag tror att jag har ett av svaren på detta denna termin. Svaret är att inte vara så bunden till vissa former och måsten. Jag måste våga släppa lite på de där självklarheterna och se om jag kan ge ett bredare utrymme att ta sig fram på. Jag tror att jag då kommer att kunna snitsla fram olika vägar för eleverna att gå. Då kan de backa, då framåt, gå om varandra, stanna och prata, springa en bit, stå still och reflektera. Möjligheterna blir så många och chanserna att individualisera blir bättre.

Men... ett stort men. Detta ska sedan in i ett nationellt prov i slutet av terminen. Där försvinner plötsligt den stora friheten att gå den egna vägen. Då ska de in i mallen igen. Inte för att de ska mätas och utifrån det betygsättas. Utan för att jag ska veta vad jag håller på med, på något sätt.

Nej, jag tror inte att jag blev så mycket klokare. Kanske något. Kan det vara så att jag måste springa på lika bred väg som mina elever och snitsla den för min väg också? Kan vara så, eller? Tanken ska få fara vidare in ett nytt inlägg...