Taktens närvaro

Jag är inne på min andra dag på Bokmässan. Jag har verkligen njutit av tillställningen. Igår sprang och och andra med mig som yra höns för att hitta dit man skulle. Men idag har det varit lugnare och skönare med koll på kartans betydelse.

Igår hade jag ett fokus på digitala lärmiljöer med en avstickare till spänningsromanen. Det var en bra blandning och många tankar jag tar med mig. Det är allt från hur saker och ting till utseendet kan se ut, hur man arbetar med digitala verktyg på så olika sätt, vad man tror är ett bra sätt att föreläsa på och vad uttrycket och engagemanget betyder.

Jag var på ett seminarium som fyra engagerade herrar hade och en av dem fastnade i mitt minne. Han jämförde arbetet med kurser med musik. Takten i musiken är det centrala innehållet. Det ska gå som en puls genom allt vi gör. Taktfast och tydlig. Var och en har sedan sitt eget sätt att kunna hålla sig till takten. En del kan göra det väldigt tydligt kopplat till takten. Andra kan behöva lite vägledning i dansstegen med ett grepp om midjan. Ytterligare andra kan vi släppa fritt i piruetter och extrasteg i ett snabbare tempo. Men för alla ligger grunden där, takten, den centrala innehållet.

Jag tog med mig den tankarna och funderade vidare och utvecklade resonemanget. Tänk att alltid ha den tydliga pulsen i klassrummet? Ju fler elever som förstår vad det är som pulserar ju fler kan se till att takten lyfts fram och förstärka den. Är man på villovägar kan man alltid lyssna och höra den igen. Vågar man och kan tar man lite extra danssteg. Kan man det inte håller man fast vid takten med hjälp av andra. Man kan välja vilken melodi som ska låta, om det ska vara sals eller vals, om det ska vara en snabb takt eller en långsam i de olika momenten och man har ett gemensamt mål.

Målet är inte att bli klar med kursen. Målet är att göra takten tydlig och hjälpa alla att hålla sig till den. Det är ett mål här och nu. Inte ett som ligger i slutet av terminen. Jag ska börja nästa termin med att prata om tempo och takt. Det ska finnas både i klassrummet och i lärplattformen. Det ska finnas ett här och nu hela tiden. Jag behöver bättra mig på det. Jag tror att jag ska kika över lite på Sarah. Hon har ett mycket mer här och nu i det digitala än jag har.

Men nu ska jag gå och lyssna på om bilder är gränslösa. Mitt svar är ja. Ska bli intressant att se om föreläsare ger mig en annan verklighet och jag kommer ut som en mer kunnig människa.

Dagens slut

Då sitter jag här och dagen är snart slut. Jag har ännu inte bytt om till mina träningskläder, utan gör detta först. Det känns som om det var alldeles nyss jag satt på Radison med frukost framför mig och det är åtta timmar sedan.

Hur blev det då med min planering? Jag måste säga att det gick bättre än jag trodde. Jag har så klart inte hunnit med alla mina elever, men jag har ändå jobbat mig genom fyrtiotvå stycken. Det är inte så illa. Jag har kommenterat lärstilar och utredande texter om antikens litteratur. Jag har försökt att få kontakt med elever över telefon, mail och notiser på Fronter. Jag har skrivit till dem efter varje genomgång och givit dem en uppdatering. Jag har verkligen varit fullt fokuserad.

Sedan har jag så klart blivit avbruten. Det är elever som inte hittar klassrum och lärare, de kommer inte in på Fronter, de förstår sig inte på nätverket och de vill ställa frågor om uppgifter. Jag har varit på besök i tre arbetsrum, haft lärare på besök i mitt och letat upp rektor efter önskemål. Men ändå, jag har fått många saker gjorda. Det gick att följa min planering.

Visst, jag hade som plan att hinna med alla elever och kom inte ens genom hälften. Men ändå, de har fått en kontakt och resten kan jag fortsätta med under morgondagen. Jag är igång. Det flyter på. Jag känner framför allt att jag för första gången denna termin har huvudet ovanför vattenytan.

Med det packar jag ihop och tar cykeln hemåt. Det står ett växthus och väntar på mig där hemma. Det är dags för nästa fas. Nu har jag tänkt att plocka de sista tomaterna, prata med den sista omgången physalis, se om den sista paprikan är mogen och plocka med mig hundra lökar ut i trädgården och plantera inför våren… Vi får se vad jag hinner med…  

En dag utan stopp på vägen

Jag sitter på Radison och äter frukost. Sarah lämnade mig just, men jag tänkte att jag skulle sitta här och reflektera över dagen jag tror mig ha framför mig. Det skulle vara intressant att se om den blir som jag har planerat den. Så vad står på schemat?

Jag började den med att äta pedagogisk frukost med min kära kollega och diskuterade gårdagens pedagogiska pub bland annat. Utifrån det blev det många ämnesområden att prata om över yoghurt och flingor. Vi har alltid några pedagogiska dilemman att lyfta och lösa. Eller att bara få dryfta.

Min dag, som bara hade detta inbokat, fick direkt en punkt till. En snabb planering av Sarahs lektion då hon måste hem till sonen. Så klockan tio ska jag till en grupp av tre personer och sätta dem i arbete. Vi får se hur mycket av min tid de behöver. De får så klart så mycket som behövs.

Resten av dagen har jag en förhoppning att jag ska hinna gå genom alla mina elever en och en. Kika över hur deras aktivitet ser ut på Fronter, hur många arbeten de har lämnat in, hur deras plats i klassrummet har sett ut, stryka elevers om inte är aktiva och sedan uppdatera dem på min bild. Se om den stämmer med deras.

Nej, jag kommer inte hinna det med alla mina nittiotre elever. Det är inte en chans att det ska gå. Men det är det mål jag eftersträvar. Det är vad jag vill. Det ska bli intressant att se när jag ger mig för dagen och hur mycket jag har hunnit med då. Det återstår att se. Jag gör en uppdatering när jag sitter klädd för cykelturen hem. När jag är som i störst behov av att rensa ur hjärnan ni vet. Återseende…

Älskar´t!

Jag har ingen lektion just nu. Ändå sitter fyra elever i samma rum som jag. Vi jobbar var för sig, vi jobbar tillsammans och vi är tillsammans.

Elev 1: Hen har inte riktigt kommit igång med min kurs. Hen har förmågor men ingen spikrak skolbakgrund. Hen haffade mig i korridoren och jag tog med hen hit. Nu sitter hen och producerar kursens första inlämning.

Elev 2: Hen bokade tid med mig igår att träffas idag. Hen har haft problem med internet hemma och ville komma igång med Fronter och uppgifterna. Det knattrar för fullt från datorn därborta.

Elev 3: Hen vet inte vilken kurs i svenska som är mest lämplig. Nu sitter hen och knåpar på ett brev till mig så att vi har något att utgå från när vi ska hitta lämplig nivå.

Elev 4: Hen hänger med Elev 3, bara för att vara hjälpsam tror jag, och sitter nu och jobbar med något eget.

Inte mina elever, allas elever, våra elever. Så här vill jag jobba!

Två övningar på terminens första pass med Svenska 1 och grundläggande svenska

Det här är två övningar som jag gjorde på terminens första pass.

Alla fick varsin pappersbit. På den fick de formulera en fråga om kursen, Komvux, mig eller kurskamraterna. En elev erbjöd sig att läsa frågorna medan vi andra svarade och jag sammanfattade i en powerpoint som jag publicerar i Fronter sedan. Frågorna blev jättebra, olika men relevanta. Vi täckte in många saker som många funderar på.

 

 

Därefter ägnades en ganska lång stund åt praktiska frågor om framför allt hur man hittar i mitt kursrum på Fronter och hur jag jobbar med skrivprocessen där. Är någon nyfiken, skriver jag gärna ett blogginlägg om det också.

 

Den andra praktiska övningen för dagen var att alla var för sig skriftligt fick svara på frågorna.

1. Vilken är din favoritfärg?
2. Din drömresa, vart går den?
3. Vad handlar ditt finaste minne om?
4. Berätta något om dig, som du tror att de andra inte tror om dig.
5. Vilken superhjältekraft skulle du vilja ha?

Jag bad dem skriva så hela meningar de kunde och talade om att de sedan skulle dela med sig av sin text. Det tog kanske 5 minuter för de flesta att svara på frågorna. Därefter bytte de texter två och två. Nu fick de ett par minuter på sig att öva på att återberätta för oss andra om sin kamrat. I en större grupp hade jag låtit dem sex och sex berätta för varandra, men nu tog jag det i helgrupp. En person avstod, alla andra berättade efter att de frågat den andre i sitt par om det kändes okej. Vad syftar då den här övningen till? Jo, många saker faktiskt. Vi får en bild av varandra utan att tjata om hur gammal man är och hur mycket (eller oftare lite) man gjort i sitt liv. Det blir också lite roligt. Det blir lite känslosamt. Det blir på riktigt och på låtsas. Alla säger något högt. Vi pratar om hur man konstruerar frågor och varför vissa är lätta att svara på än andra. Alla syns. Alla har producerat text. Vi övar på att byta berättarperspektiv från första person till tredje. Vi lär känna varandra. Vi konstaterar hur många saker vi faktiskt har gemensamt (religion, datorer, färgval, kärlek till familjen) och jag hoppas att alla kände att de hade en plats i gemenskapen. För det, mina vänner, tror jag benhårt på. Vi lär av varandra, med varandra.

 

 

Två grupper, inga grupper, konstig dag

I dag var första dagen med lektioner denna termin. Vi laddar och peppar. Jag ser glansen i mina kollegors ögon. Detta att få välkomna och dra igång - det är det bästa!

Jag var kanske något mer fundersam än jag brukar eftersom jag i dag skulle ha två kurser i samma rum, grundläggande svenska och Svenska 1. Jag har inte gjort det förut, men jag tror att vuxenutbildningens framtid ser ut så. Många olika människor och mål i samma rum. Färre och färre har samma bakgrund och samma mål. Förutsättningarna är olika. Vi kommer att bli ännu mer av handledare, coacher, kalla det vad du vill och mindre av klassrumsföreläsare. Så, jag hade jobbat med en planering där jag skulle hinna gå igenom allt praktiskt och ändå få det att kännas välkomnande. På två timmar ska jag förmedla en lust till ämnet, till Komvux, till studier. Samtidigt som jag ska se till att alla praktiska förutsättningar för att komma igång måste tillgodoses. Vi har 19 veckor på oss, vi har inte tid att vänta med att komma igång.

Och med en före detta elevs peppande ord med mig kliver jag in i klassrummet. När klockan slår dags att börja, finns elva elever i klassrummet. Elva. Med en statistik som säger att ungefär hälften kommer att falla ifrån under kursens gång av allehanda orsaker, kändes det inget vidare. Elva är svårt nog att bygga gruppdynamik på. Men fasen, det är bara att göra det bästa för dem som är på plats. (I separat inlägg får du ett par av de övningar jag gjorde i dag). Fyra av dem läser grundläggande, de andra sju gymnasiesvenska.

På kvällen såg jag fram emot att ta emot de som inte kunnat komma på dagpasset. Klockan 17.00 och ingen kom. Det har verkligen aldrig hänt. Nu måste jag landa och tänka.

Nya pedagogiska funderingar

Sarah berättade om ett sommarprat under dagen idag och jag var bara tvungen att sätta mig och lyssna på det. Det är Felix Kjellberg som pratar om hans sätt att använda sig av Youtube. Kanske du känner honom under namnet PewDiePea? Han har det största kontot på Youtube och miljontals prenumeranter. Hans filmer har visats över en miljard gånger. Det går inte ens att greppa den räckvidd han har med sin kanal.

Vad gör han då? Jo, han sitter och spelar dataspel och pratar om det som händer i spelen. Han lägger upp två filmer om dagen, där han sitter och spelar dataspel. Dataspel. Jag bara skakade på huvudet när jag lyssnade. Dataspel. Ju mer jag lyssnade på hans program ju mer intresserad blev jag av att se vad han gör. Så jag var självklart tvungen att gå ut på hans kanal och se på någon film.

Jag hamnade i denna till slut och jag såg färdigt den. För jag kunde inte annat...



Orkar du inte se hela så gå in en bit i klippet och kika en bit. Det är fascinerande hur jag så snabbt fastnar i det jag ser. Han engagemang i det han gör i detta spel är smittande och jag bara måste se hur det ska gå. Ibland är han så engagerad i det som sker i klippet så kan faktiskt glömmer att han filmar.

Jag sitter och inser att detta är ett sätt för pedagogiskt arbete som är totalt outforskat för mig. Jag vet att spel blir mer och mer ett sätt att engagera elever, men denna kille, som sitter i ett rum och spelar in vad han gör, är på många sätt ett geni. Det är så enkelt det han gör. Ändå är det så briljant. Tänk om man kunde göra filmer som denna och få det engagemanget i elever att se den. Visst, i hans film här ovan är det ju spänningen och hans engagemang som håller mig kvar. Men det måste vi väl kunna få till, vi med?

Jag skulle vilja att min kanal på Youtube kunde fånga upp elevers intresse så pass mycket att de väljer att se en film till, bara för att. Som jag kommer att göra nu, på PewDiePea:s kanal...