Första passet Svenska 1

43 namn på listan. 27 av dem kom plus en till som skulle byta till min kurs från en annan. Tre stoppade bara in huvudet och valde att inte delta på lektionen, utan bara registrera sig.

Så, alltså 25 nya spännande individer med fantastiskt många möten att vänta. Jag börjar alltid med lite information. Det går inte att öva och göra annat, utan att eleven vet vissa förutsättningar som lektionstider och läroböcker. Under tiden detta görs, så passar jag på att lära mig namnen. Helt inbakat i det andra pratet. 25 gick ganska snabbt, och det är bara några sådana där Marcus, Micke och Magnus som rör till det lite. Under den här timmen är det viktigt att lägga nivån, ha ett avslappnat språk och skoja lite. Fråga lite hur det känns, inte forcera.

Efter mycket information och lite paus, repeterar jag delar av informationen som behövs för att komma igång. Därefter gjorde vi övningen Coktailparty. Den går ut på att alla får varsitt papper med ett tjugotal påståenden av typen:

_____________________ har 39 i skor.

_____________________ har varit på semster i sommar.

_____________________dricker för mycket kaffe.

Det tar cirka tjugo minuter varav två-tre är avvaktande och sedan blir det en väldig fart på pratet. Några är väldigt blyga men det fungerar ofta väldigt bra eftersom de mindre blyga tar kontakt. De lär sig namnen på varandra, pratar och får röra på sig lite. Att vara uppe och gå i klassrummet skapar en avslappnad känsla och mindre obehag inför situationen. Många, kanske de flesta, av mina elever har skolminnen som inte är så trevliga. Av någon anledning har man inte slutfört gymnasiet. Det är viktigt att de hos oss får känna sig bekväma.

Kursens första skrivövning går ut på att med cirka hundra ord beskriva hur man tog sig till skolan. Förutsättningarna är att texten ska skrivas i första person och presens. De byter text med en kompis som ska markera i texten om det är något som inte fungerar (max tre markeringar) och sedan skriva tre punkter med sådant som fungerar bra.. På nästa lektion kommer vi att fortsätta med texten och öva perspektiv.

Vi avslutade första lektionen med att några av förra terminens elever kom och svarade på lite frågor, medan jag gick ut en stund. Jag är supernyfiken på vad de pratade om. Men det låtsas jag inte om!

Då ska vi se...

Då sitter jag här. Den 6 oktober strax innan tretton. Det närmar sig. Diskussionerna går höga nu minuterna innan. Vad är det då de diskuterar? Jo, vem är det som ska få nobelpriset i litteratur 2011. De flesta tror att det kommer att bli en poet detta år. Vi får se. Snart vet vi. Mycket snart. Ska jag gissa, så tror jag också på en poet, men i värsta fall en som jag inte har en aning om vem det är. Lärare i svenska, som jag är...

Då skickas vi vidare till de två dörren där Peter Englund alldeles strax ska kliva ut. Jag vill minnas att jag.... Nu, nu öppnades dörren och alla börjar plåta som galningar. Han ler, men lite tillbakahållet. Det måste vara en orolig känsla i magen, som nu far omkring i honom. Då ska vi se...

Tomas Tranströmer!

Det är så jag ropar högt i mitt tomma arbetsrum. Yes! Så roligt att äntligen få en författare som man har med på kursen i Svenska B och kan prata om på ett annat sätt. Nu om något har hans poesi en plats i världshistorien. Dessutom är det en poesi som eleverna uppfattar som begriplig och gärna analyserar. Det tycker jag är ett mycket gott omdöme för en nobelpristagare. Han når alla på olika plan.

Enligt Peter Englung har Tranströmer varit kandidat till priset sedan 1993 Det måste vara en oerhörd känsla som far i denna människa nu. Han satt tydligen i godan ro och lyssnade på musik. Ringer inte telefonen vid halv ett, så kan man glömma priset. Då ringer telefonen hos någon annan. Kanske att han redan hade givit upp, vem vet.

Men nu, Tomas Tranströmer, nu är du där du borde vara. Bland nobelpristagare. Vågat, akademin, mycket vågat. Grattis!

Jag - en feg fluktare

Jag trodde att jag använde sociala medier för att reflektera och utvecklas. Att fundera högt innebär ju att våga. Jag har tyckt att jag gjort det. Men så är jag i en position där jag kan välja att vara osynlig eller synas lite grann. På riktigt. IRL. Och väljer att synas utan att fundera över konsekvenserna. Och så slår det mig att jag rätt plötsligt inte uttrycker mig som jag hade tänkt. Jag fegar ur. Jag blir en passiv fluktare.

Dagen började med en fantastisk föreläsning av Troed Troedson som började med att säga att han tänkte strunta i att vara ödmjuk. Det är mod, tycker jag.

Och själv står jag här, oroväckande omodig, gömd bakom en LärarSarah-roll. Alldeles som om det skulle gå att gömma sig på Internet.

Ny kompetens?

Då har vi varit på lite utbildning om Vux2012 i Västerås. Sitter på tåget hem och funderar på vad jag egentligen har fått ut av det. Vad gav det? Inte så mycket, måste nog erkännas. De berättade om saker som vi redan har fått veta, för över ett år sedan. Insikten att de dessutom inte kan svara på frågor nu heller, som ställdes även för ett år sedan, är ju inte helt lugnande. Vad har de arbetat med senaste året? Vad har vi gjort?

Vi har arbetat en del med de kommande ämnesplanerna. Funderat över nya möjligheter och spännande lösningar. Skolverket har under tiden arbetat med och startat upp Gy11. Nu ska de arbeta med Vux2012 kvar att sätta i land. Jag är nog mest nyfiken på hur de ska lägga upp övergången mellan kurser på grundskolan för att få kompetensen att fortsätta läsa på gymnasiet. På ungdomsgymnasiet är det fem eller tolv kurser som ska vara godkända beroende på fortsatta studier. På komvux har vi fyra grundskolekurser. Hur ska det lösas?

Inga svar idag. Tillbaka utan några nya kunskaper. Vi får se vad som händer. Spänningen är fortfarande olidlig...

Sif Ruud

Det är med sorg i hjärtat jag nu ska stänga ner min dator och gå hem. Jag skulle snabbt gå in på Dagens Nyheter för att uppdatera mig på dagens händelser. Så får jag se detta. Vår Sif Ruud har avlidit. Hon blev 95 år, men det känns ändå för tidigt. Hennes röst kommer nog alltid att finnas med hos oss som följde hennes skådespelarbana med stort intresse.

Hon hann bara gå ut scenskolan, så var hon med i sin första film. Detta var på 30-talet. Efter det har du kunnat se henne i TV-serier, filmer och på scenen. Det är nu 10 år sedan som hon stod på Dramatens scen, men jag minns det väl. Kanske du har sett henne som Madam Flod i dramatiseringen av Strindbergs Hemsöborna?

Jag hittar tyvärr ingen bild att lägga upp på henne, som det finns rättigheter på, men på google har du en mängd bilder på henne. En stor skådespelare som har format och undervisat många av dem vi idag uppskattar på den svenska scenen och duken.

Svenska längtan

Jag stod och låste upp min cykel utanför jobbet, för att äntligen ge mig iväg på semester i några veckor. Medan jag stod där och fyllde min transport med en massa saker, så kom det två unga kvinnor ut ur huset. De bar båda slöja och pratade ivrigt på arabiska.

När de nåddes av solen, så stannade de båda och blundade upp mot solen. Den ena sträckte ut armarna och leendet spred sig över ansiktet.

"Ah, svenska sommar", sa hon och suckade. Den andra kvinnan bekräftade känslan av lycka med eftertryck. De stod ett tag och blundade mot solen. Armarna åkte ner och hon såg på sin väninna.

"Nu har jag glömt ordet igen...", sa hon på bruten svenska. De gick över till arabiska igen och mina språkliga begränsningar tog vid. Sedan hörde jag ordet "längta" bland alla de jag inte förstod. Hon smakade på ordet lite. "Längta". Jo, just precis. "Jag hade längta efter svenska sommar ofta!"

Jag satte mig på cykeln och kände att deras dialog kommer att ta med mig in i min semester på ett utmärkt sätt. Det är svensk sommar och den älskas av väldigt många. Genomderas ögon får jag dessutom möjlighet att se den ur en annan vinkel. Jag är tillbaka igen i augusti och då ska jag vara full med sköna och gröna upplevelser.

Glad sommar!

Obefogad rädsla

Det händer att vi får frågan:
- Är ni inte rädda för att eleverna inte ska komma till skolan när de har allt material på nätet?

Och nej, vi har inte varit särskilt rädda för det. Vi har såklart pratat om det och konstaterat att det finns några få som klarar sig utan skolan som instutition och mår bäst när de slipper komma hit. Men de allra flesta behöver ett fysiskt möte.

Och så igår, under skogspromenad med fullkomligt vräkande, befriande regn, så slog det mig. Det är faktiskt precis tvärtom mot vad de frågande kollegorna tänker sig. För tre-fyra år sedan kunde eleven läsa våra kurser och endast träffa andra vid redovisningar som genomfördes på en timme och följdes av en skriftlig bedömning av läraren. Ingen interaktion alls egentligen.

Så ser det inte ut idag. Nu ska eleven publicera sina texter i offentligt media och kommenteras av andra. Nu ska eleven förbereda muntliga framträdanden genom att öva på kurskamrater som ger konstruktiv kritik. Ni diskuteras övningar och uppgifter i klassrum och på webben i mycket högre grad. Övergången från analogt till digitalt har visat oss vägen in i den sociala interaktionen där lärandet sker. Kanske hade vi upptäckt det utan lärplattform och blogg. Kanske inte.

Men nu är mötet här och jag ska genast sätta mig och bygga vidare på min kurs och se hur det här kan förbättras och ge eleverna mer redskap för lärande.

Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/smomashup1/2525774673/

En ny värld

Källa

Det var inte utan att jag var nyfiken. Man är ju det. Utan att man egentligen kan förklara varför. Visst, jag har läst alla böckerna och någon av dem två gånger. Men det är inte så unikt. Det motsatta skulle snarare vara iögonfallande. Jag har sett filmerna och även där har några gått framför mina ögon flera gånger. Inte heller det unikt. Det är nog inte historien i sig som fascinerar mig, även om den inte ska ses ner på. Det är snarare den enorma historia kring den som jag inte kan släppa. Den första boken släpptes för tretton år sedan och den lever fortfarande fullt aktiv i väldigt många människors liv.

Nu har hon gjort det igen. Hon har öppnat nya dörrar och skapat nya möjligheter för enorma massor av fans över hela världen. Hon har skapat ett Pottermore. Jo, jag prata självklart om J.K. Rowling. Idag öppnade hon dörrarna till en ny värld, för Potter-fans över hela världen att vara aktiv i. Det kallas för just Pottermore.

Det är en öppen webbsida där det skapas nya möjligheter att skapa historier kring Potter och hans värld. Allt kan ske online, så vem som helst kan prata och skapa med vem som helst. Rowling själv kallar det för en "online reading experience". Historien som böckerna ger kommer nu att kunna läsas och upplevas online tillsammans med andra läsare. Unga som gamla. Rowling själv kommer även att delge sina läsare ytterligare information kring historien, som hon aldrig tidigare har berättat.

En affärsidé? Absolut. En fullkomligt briljant fortsättning på en succé? Definitivt. Jag har verkligen funderat på vilket sätt vågen skulle fortsätta framåt och inte slå in mot land. Vägen är så smart och så i tiden. Den första oktober släpper hon webbsidan och den är öppen för alla. Det är bara att gratulera. Men först ska vi väl se den sista filmen i serien. Inte sant?

Tullängen del 2

Alltså, vi var rätt nöjda. Visserligen sov ett par stycken under tiden vi pratade, men de var i alla fall där. I vår värld blir man lätt lite luttrad. De som vi fick kontakt med däremot, mötte oss med öppenhet och lagom kritiskhet. Precis som det ska vara.

Två nya följare på Twitter fick vi också och en av dem hade i sin Facebook-status skrivit:

Duktiga It-tjejer (lärare) på scenen nu. Använder nätet, nya lösningar. Visionärer. De kör på komvux och twittrar, bloggar, rubbet. Naturligtvis har de lärt sig allt själva. Hoppfullt.

Rätt najs, eller hur? Samma kille har en intressant blogg, den måste vi följa. Definitivt tankeväckande och underhållande.

Och det är just det här utbytet som är grejen. Vi pratar om oss, några blir inspirerade och för diskussionen vidare. Några återkopplar och nya idéer väcks hos oss. Win-win kallas det visst för.

Mitt personliga lyft var workshopen efteråt där jag skulle prata om röda trådar i mitt pedagogiska tankesätt i lärplattform. Ett femtontal kom, lyssnade och frågade. Jag gillar när folk frågar istället för ifrågasätter. Jag känner mig hedrad av att dessa erfarna och säkert kompetenta pedagoger vill höra om mina tankar. Det är inte lite coolt det.

Digitalt lärande

Bildens källa

Förra veckan var jag på KTH och var med på en dag om "Digitalt lärande in i 21:a århundradet". Jag läser en kurs på högskolan, som berör detta. En kurs jag verkligen kan rekommendera. Kursansvariga valde att bjuda in kursdeltagare och andra att delta på en dag i ämnet och jag var självklart tvungen att åka dit. Hela kursen är på distans och bedrivs helt över en lärplattform. Att då plötsligt ses ansikte mot ansikte är en spännande upplevelse. Det blev många "Jaha, så det var du som skrev..." eller "Så du vad den som arbetade med...".

Jag var rätt nervös, måste erkännas. Vanligtvis har jag parhästen Sarah med mig på utflykter som denna, men nu skulle jag göra det själv. Jag skulle dessutom medverka genom att prata om det jag gör i den verksamhet som jag har ansvar för. När man sitter och planerar upp det hela med lite olika presentationstekniker, så känns det rätt lugnt. Jag vet vad jag gör och jag tror på det. När man kliver upp ur tunnelbanans undre värld och ser KTH framför sig, känns det plötsligt väldigt mycket mer oroande.

Vad kan jag ha att säga, som kan intressera någon?

Det visade sig att jag hade väldigt mycket att säga och att det uppskattades. Efter min tid på scenen var det tre professorer i pedagogiska ämnen som gav sin bild av hur lärande i det 21:a århundradet ska genomföras. De tangerade det jag pratat om. Hela tiden. Det som är framtidsvisioner om lärande bedriver jag redan. Dessutom är det uppenbart att högskolor och universitet ligger långt efter när det gäller digitalt lärande, vilket förvånade mig.

Dessa professorer, varav Alastair Creelman var en av dem, tillförde dessutom väldigt många fler tankar och funderingar, som jag just nu går och väger mycket noga. Hur ska jag implementera detta i mina lärmiljöer? Hur ska jag förändra och förnya mina kurser inför hösten?

Resan till KTH var inte bara en geografisk resa. Det var även en resa med bekräftelse på att det jag gör är rätt och innovativt. Nu gäller det bara att fortsätta utveckla mig, för vem vet vad som är innovativt nästa termin? Våra inlärningsprocesser och lärmiljöer förändras hela tiden. Det gäller att stå på tårna, så man är beredd att springa på nästa tåg som avgår. Jag vill inte bli lämnad kvar på stationen. Jag vill vara med i täten och möta elever på det sätt de bäst ska tas emot.

#digidel2013

Igår hade vi förmånen att få vara med på lanseringen av Digidel2013. En kampanj för digital delaktighet i Sverige. Det är 22 partners som har gått samman för att göra gemensam sak. Det är allt från Folkbildningsförbundet och Kungliga biblioteket till Seniornet Sweden och ABF Östergötland, som har engagerat sig. Det är dags att fler människor får möjligheten att bli delaktiga i den del av samhället som finns ute på Internet, de digitala tjänsterna.

Två av kampanjens motton är att digital delaktighet är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och att digital delaktighet är en angelägenhet för alla i samhället. Motton som vi direkt tog till oss och plockade ner i den verksamheten vi arbetar i.

Skolans representanter var få. Det fanns några privata gymnasieskolor och universitet representerade på lanseringen, men våra likar lyste med sin frånvaro. Om detta berodde på att Digidel2013 inte varit drivande att nå oss, eller att vi valt att ställa oss utanför, får vara osagt. Men förvånande var det. Vi har lika stort ansvar att öka på den digitala delaktigheten som alla andra instanser som möter Sveriges befolkning. Vi är dessutom pedagoger och vet hur man på bästa sätt utbildar människor.

Att inte ha möjligheten att vara digitalt delaktig utestänger mig från att utföra mina demokratiska rättigheter. En uppfattning som inte kunde framföras tydligare från scenen både av pensionärsförbund, bibliotekspersonal och inbjudna politiker. Det föll dessutom rätt ner i knät på oss. Vi i skolvärlden är en del av detta och måste bedriva en verksamhet där våra elever får med sig all den kunskap de behöver för vidare studier och yrkesliv. Ett av våra uppdrag är att ge elever vertyg för det samhälle de lever i. Då behöver de även få utbildning i att vara digitalt delaktiga.

Lanseringen sändes även live på Digidel2013´s webbplats, då det var många som ville följa samtal och diskussioner över nätet istället för på plats. Det gick även att twittra om det som sades på scenen eller diskuterades i grupper, vilket visades på storskärm. Du kan i efterhand följa detta genom att klicka dig in på #digidel2013. Vill du se vad Sarah och jag skrev under eftermiddagen, eller varför inte bara följa oss på Twitter, så hittar du oss här: Mia och Sarah. Du kan även se bilder från eftermiddagen på Johan Langes fotostream på Flickr.

Det är detta som är digital delaktighet, att på nätet kunna ta del av en lansering innan, under och efter den sker. Hur digitalt delaktig är du och hur digitalt delaktiga gör du dina elever? Det är dags att även vi tar vårt ansvar och ser till att förbereda våra elever för hela samhället och inte bara några delar av den. Nu ska vi sätta oss ner och se hur den verksamhet vi bedriver kan hjälpa elever att öka på sin digitala kompetens. Hur kan vi dra vårt strå till stacken i denna kampanj?

/Mia

Intryckspåfyllning

Vi pratar mycket om pedagogik, möte med elever och sociala medier, här inne på vårt arbetsrum. Lite teknikprat kan det också bli ibland. Det är så klart givande, och viktigt för vårt arbete. Lika självklart borde det vara att fylla på sina erfarenheter och tankar med andras intryck. Det gör vi också men inte i så hög grad som vi skulle önska. Vad är det då som hindrar det? Ja, tiden skyller vi ju ofta på. Pengar är också en faktor.

Men just nu har vi valt att ta bort alla hinder. Jag och Mia åker till London i morgon på BETT-mässa. Vi kommer tillbaka på måndag, fulla av intryck, fyllda med glädje. Var säker på att vi kommer att blogga om det!

Sarah

Terminsmöte

I dag slutar höstterminen. På måndag börjar vårterminen. Tid till eftertanke är det kort om.

Men jag vill ändå säga något till dig som jag mött under terminen. Alla gör vi avtryck i varandra, mer eller mindre. Så tack till dig, som gett mig nya erfarenheter, nya lärdomar och nya idéer. Tack för att jag fått ha roligt på mitt arbete!

Känner du mig?

När jag kommenterade i bloggen "Rektorn reflekterar" i går skrev jag något som jag har fortsatt att tänka på sedan dess. Diskussionen handlade om begreppet "distans" som härör sig från en pre-internet-historisk tid. Kontakten mellan lärare och elev, var inte så frekvent och skulle inte heller vara det.

Fortfarande slänger vi oss med begreppet trots att min kontakt med de så kallade distanseleverna ofta är mer frekvent än med dem som kommer på lektionerna. Och i min kommentar gjorde jag följande reflektion:

"Bäst kontakt har jag med dem som är online och i klassrummet.

Näst bäst med dem som är online.

Minst kontakt har jag med dem som är "bara" i klassrummet."

De sistnämnda är få, och kan klara kursen utmärkt. Alla behöver inte en relation för att klara sina studier, men väldigt många gör det. Och det låter förmätet, jag vet, men de som har mest kontakt med mig, klarar också kursen bäst. Sedan spelar det ingen roll hur kontakten ser ut. Och då är online-lärande inte en valmöjlighet längre, utan en självklarhet. För där bygger vi också relationer, andra relationer. Andra frågor kan ställas. Andra möten kan göras.

För trött...

Jag ser fram emot en tur till Eskilstuna i morgon eftermiddag. Jag och Mia ska få träffa ett ganska stort gäng svensklärare och prata om vårt arbete med våra kurser, kopplat till Fronter/IKT. Jag hoppas på trevliga bekantskaper och nya infallsvinklar.

Så just nu skulle jag vilja skriva något extra briljant och intelligent, men klockan är snart fem och min mat- och sovklocka klämtar samtidigt och högt. Så jag låtsas att jag är popstjärna istället och ropar högt:
- HEJ ESKILSTUNA!

Förvirrad

Jag är stolt över att ha koll och vara strukturerad. Vanligtvis.

Men nu är jag förvirrad, av flera skäl. Ett av skälen är att jag har en massa roliga arbetsuppgifter, ganska många olika slags arbetsuppgifter. Jag gillar det, och jag gillar tempo. Men den här perioden från terminsstart till nu har det mest gjort mig splittrad. Jag gör tusen saker på en gång. Och det har jag skrivit om förut, multitasking går inte i praktiken, det är bara ett ord. Det blir varken hackat eller malet. Mest märks det på att jag inte rättar elevtexter i det tempo man skulle kunna förvänta sig med det antalet elever jag har. Det märks också på att jag har fler och fler listor med olika små saker att göra, men jag betar aldrig av dem.

Ett annat skäl är också att jag från ett par ställen i huset får både direkta och indirekta gliringar över min strävan efter struktur och ordning. Det gör mig förvirrad och lite ledsen. Nu har jag många goda kollegor, och även ett par vänner, här i huset som visar sin uppskattning över mina egenskaper.

Men egentligen handlar det inte om mitt ordningssinne eller inte. Egentligen handlar det om att jag tycker det är lite läskigt att vi inte tillåter varandra att vara olika. Jag säger inte att det gäller bara från det andra hållet, det gäller alldeles säkert mig också.

I kölvattnet av riksdagsval och kampanjen "Vi gillar olika" är det en tagg i mig, att vi, som borde vara bäst på det här, kanske egentligen gillar lika. I alla fall om man pratar arbetssätt och pedagogik.

Förstår vi varandra?

Nu har det gått tre hela veckor av kursens tjugo. Några elever känner jag lite grann, några har jag ingen aning om vilka de är. Det gör att jag inte heller vet om alla uppfattar det jag säger, på det sättet som jag har tänkt. Ett par elever ställer många frågor, både på lektion och via nätet. Det känns bra. Då vill eleven ha bekräftelse på sin uppfattning och jag får en bild av det jag förmedlar. För det är ju så, att jag tycker att all min information är solklar. Sedan är jag ödmjuk - och smart - nog att begripa att så inte är fallet. Min information är ju bara solklar för just mig.

Jag vill ha frågor och dialog. Är det någon som har tips på hur jag kan jobba med det?

Tjoho - nu kör vi

Äntligen är eleverna här. Det blir fart och fläkt, spännande frågor och nya utmaningar. Eftersom jag har lite andra uppgifter än undervisning har jag också förmånen att få träffa många elever och många kollegor. Förutom att det är roligt, får jag också en bra bild av de olika verksamheterna som finns här i huset. Det gör mig mer ödmjuk.

Min Svenska A-grupp verkar mycket trevlig. Tyvärr är de inte så många. Utveckling och lärande sker ofta i grupp och i samspel med andra. Och jag som lärare kan inte ge eleverna allt det där. Nu ska jag naturligtvis göra mitt bästa, och jag får anpassa mina lektioner till att gruppen är liten. Men det är synd, för gruppdynamik är ovärderligt. Jag hoppas kunna väga upp det med mycket individuell handledning och diskussion i stället.

Även om höstmörkret närmar sig med stormsteg, ser jag ändå fram emot att få följa dessa människor genom kursen och se lärandet i det underbara vitögat.

Det är inte synd om mig

En hysterisk vecka är snart till ända. Det har varit många skratt och en del bedrövelser. Jag inbillar mig att jag är glad för det mesta, men förmodligen måste jag se helt förstörd ut. Det är så många som tycker synd om mig. "Sarah, förlåt att jag frågar, jag vet att du har mycket..."

Så för mig och för er andra som läser detta: när jag klagar eller ser ledsen ut, så har det andra förklaringar. Jag älskar nämligen när det är hysteriskt. Jag gillar att vara behövd. Jag gillar att kunna hjälpa andra och förhoppningsvis vara till nytta för verksamheten. Så snälla du, be mig om hjälp, kan jag hjälpa dig så blir jag glad.

Nu drar jag till Stockholm en sväng, men ser fram emot en hysterisk måndag. Kanske slänger jag ur mig något surt vid något tillfälle, men förlåt mig för det. Jag gillar det här.

Lite paus i vardagen

Sarah och jag tog oss i kragen och gick ut i går eftermiddag. Vi hade bokat in arbete med nationella prov i väldigt många timmar, men lyckades ändra de planerna. Det är inte alltid det är meningen att man ska sitta och bara arbeta och arbeta. Ibland kan arbetet gå så mycket bättre om man bara ger sig tid till eftertanke och rörelse.
I
Vi tog våra cyklar och trampade ut till Naturens hus. Det var fullt med folk, som satt och gottade sig i sol vid husväggen. En fika och sedan en promenad i området. Sjöstranden var som ett hav med tussilago. Vackert och stilfullt. Vi gick där bland de vackra björkstammarna och pratade jobb, om livet och skapade mer samhörighet. Skapade förutsättningar att göra ett bättre jobb.
I
När ni startade upp kursen så fick ni läsa i instruktionen till kursen att ni lär er även under era pauser. Därför är det aldrig fel att i en väl genomtänk planering, av de sista veckorna på kursen, verkligen lägga in era pauser. Ge er ut på en promenad och låta tanken kring en uppgift få tid att mogna. Varför inte slå er ihop med någon annan som läser samma kurs och tillsammans prata er fram till lösningar på problem?
I
Det gjorde Sarah och jag under eftermiddagen och idag har jag fått väldigt mycket mer gjort än vad jag skulle fått om jag inte fått ge mig iväg och bara strosat omkring ute i våren och i tankarna. Varför inte ta efter era lärare? Nu när vi verkligen gör något att ta efter, menar jag.