Sportmetaforer

Att jag gillar att skriva i liknelser och bilder är ju ingen hemlighet. Att jag gillar när andra gör det är inte heller så konstigt. Någon som känner mig mycket väl, menar att det är för att jag gillar att krångla till saker och tycker att jag borde tala ur skägget (ja, idiom, hur kul är inte de?). Och det är nog sant, jag borde gå mindre omvägar. Men när det kommer till språket, så är det ju språkets djungler som skapar känsla och djup.

Sportmetaforer är inte kända för sitt djup men kan vara nog så talande. Kanske mer direkta än tillkrånglade. Kanske till och med förenklar. Jag skulle vilja testa om mina kollegor förstår det här:

Att bedriva utveckling innebär att alla spelare måste vara på plan. Några forwards, några mittfältare och ett par stadiga backar. En blixtsnabb målvakt kan göra under för klättringen i tabellen.
Men att några är på plan, några på avbytarbänk, några på läktaren och en handfull hemma i soffan betraktandes matchen på tv - nej, det går faktiskt inte.

Komvux som konsert

Jag var på Svenska kammarorkesterns konsert i början av februari. Den satte igång en hel del funderingar. Den var otroligt vacker och engagerande. Jag satt på tredje raden och kunde iaktta varje musikers ansiktsuttryck och engagemang. Jag såg hur dirigenten svettades för att hålla ihop Sibelius på bästa sätt. Dessutom hade en man innan berättat hur vi ska tolka den. Farligt. Både för orkestern och oss.

Jag satt och såg på dessa människor och funderade på om det fanns konflikter i denna grupp. Om det fanns människor som säger "Jag gör ändå som jag själv vill". Om det fanns instruktioner som är så otydliga så ingen förstår dem. Om de sitter där på scenen och inte bryr sig om de andra i orkestern och i värsta fall inte heller oss i publiken.

Det måste ju vara som en arbetsplats vilken som helst. Skillnaden är att de har tre föreställningar på en termin. Vi har en föreställning varje dag. Det kommer en publik in i våra korridorer varje dag. De går från klassrum till klassrum och skapar sig ett sammanhang. Det är oboe, fiol, trummor, trumpet... Olika instrument i varje klassrum. Men hur låter det? Hör man några toner som går i klang med varandra?

Jag satt där och lyssnade på Sibelius och insåg att vi inte låter på detta sätt. Våra elever möter inte en enad front, som dessutom skapar denna enhetliga melodi. Eleverna går inte härifrån och har förstått vad Komvux är annat än en röra av instruktioner och pedagogoger. Vi är inte som ljuv musik. Vi lyssnar inte in alla i orkesterdiket utan spelar på våra egna instrument i den takt och i den styrka vi finner bäst i vårt klassrum.

Ser vi någon gång upp på den som dirigerar är det flera takter och flera taktpinnar som ska visa oss vägen. Då ser vi så klart ner igen i våra notblad och fortsätter på egen utstakad väg. Till slut kommer kakafonin göra att varken vi eller eleverna står ut och lokalen, nedgången och sliten, står plötsligt tom. Eleverna går hem med ett oförståeligt program i handen och vi med våra nothäften under armen. Eller hinner vi stanna vår egen rytm och lyssna in någon annans innan allt briserar?

Första passet Svenska 1

43 namn på listan. 27 av dem kom plus en till som skulle byta till min kurs från en annan. Tre stoppade bara in huvudet och valde att inte delta på lektionen, utan bara registrera sig.

Så, alltså 25 nya spännande individer med fantastiskt många möten att vänta. Jag börjar alltid med lite information. Det går inte att öva och göra annat, utan att eleven vet vissa förutsättningar som lektionstider och läroböcker. Under tiden detta görs, så passar jag på att lära mig namnen. Helt inbakat i det andra pratet. 25 gick ganska snabbt, och det är bara några sådana där Marcus, Micke och Magnus som rör till det lite. Under den här timmen är det viktigt att lägga nivån, ha ett avslappnat språk och skoja lite. Fråga lite hur det känns, inte forcera.

Efter mycket information och lite paus, repeterar jag delar av informationen som behövs för att komma igång. Därefter gjorde vi övningen Coktailparty. Den går ut på att alla får varsitt papper med ett tjugotal påståenden av typen:

_____________________ har 39 i skor.

_____________________ har varit på semster i sommar.

_____________________dricker för mycket kaffe.

Det tar cirka tjugo minuter varav två-tre är avvaktande och sedan blir det en väldig fart på pratet. Några är väldigt blyga men det fungerar ofta väldigt bra eftersom de mindre blyga tar kontakt. De lär sig namnen på varandra, pratar och får röra på sig lite. Att vara uppe och gå i klassrummet skapar en avslappnad känsla och mindre obehag inför situationen. Många, kanske de flesta, av mina elever har skolminnen som inte är så trevliga. Av någon anledning har man inte slutfört gymnasiet. Det är viktigt att de hos oss får känna sig bekväma.

Kursens första skrivövning går ut på att med cirka hundra ord beskriva hur man tog sig till skolan. Förutsättningarna är att texten ska skrivas i första person och presens. De byter text med en kompis som ska markera i texten om det är något som inte fungerar (max tre markeringar) och sedan skriva tre punkter med sådant som fungerar bra.. På nästa lektion kommer vi att fortsätta med texten och öva perspektiv.

Vi avslutade första lektionen med att några av förra terminens elever kom och svarade på lite frågor, medan jag gick ut en stund. Jag är supernyfiken på vad de pratade om. Men det låtsas jag inte om!

Komvux utmaningar

Vi fick ett par frågor, jag och Mia, från en tidning, hur vi tänker kring vilka utmaningar komvux har att hantera. Vi har besvarat dem kortfattat och Mia är i detta nu på väg att skicka iväg svaren tillsammans med ett par bilder på undertecknad och parhästen. Journalisten/skribenten i fråga hade hittat oss via den här bloggen.

Jag får ju en massa bilder i huvudet såklart och tänker mig Komvux Örebro som en låda. Lådan har sett likadan ut länge, mycket längre än jag varit här (som är sex år nu). Den har målats om och tejpats lite i skarvarna ett par gånger. Men det är samma låda.

Innehållet däremot kommer inte längre in snyggt och smidigt från den naturliga öppningen. Innehållets delar är inte längre ganska lika till formen och de kan inte packas lika symmetriskt längre. I dag trycks innehållet in från hörnen och botten också. Innehållet har en massa olika former. Lådans innehåll är brokigt, rörigt och helt fantastiskt. Men lådan är för trång.

Vi behöver en ny låda. Eller kanske många lådor. Eller kanske inte en låda alls.