Självklarheter?

Jag kommenterar en elevs text. Hen har en bra grund att stå på och jag tror att hen kommer att lära sig mycket under kursen. Hen besitter förmågan att fråga. Och att känna sig ödmjuk inför det hen inte kan. Hen är orolig för att hen inte kommer att lära sig att skriva bättre. Jag kommenterar att vi hela tiden kommer att jobba i hens text, för att göra bättre och förstå det svenska språket. Grammatik i situationen. Att abstrahera behöver man också kunna, men inte riktigt än. Och abstraktionen behövs inte för att förbättra sin egen text, utan för att prata om språket och analysera andras språk.

Jag lyfter blicken och pratar om det med Mia. Och vi undrar, är våra pedagogiska metoder och tankar så självklara för oss att vi glömmer att uttala dem? Mitt sätt att arbeta med skriftspråksutveckling tar mycket mer tid och kraft av både mig och eleven, än att göra fylleri-övningar i en lärobok. Men jag är ÖVERTYGAD om att det är rätt. Hur tänker andra lärare som jobbar med språkutveckling? Eller utveckling i andra ämnen?

Så detta är en självklarhet: eleven utvecklar sitt skriftspråk bäst när den jobbar med sin egen text. Inte lärobokstext med konstruerade exempel.

urplay.se

Idag har våra möjligheter till större pedagogiska möjligheter öppnat sig. Urplay.se har släppt lite drygt 7.300 nya program för utbildningsväsendet. De vänder sig till förskolan upp till universitet. Möjligheterna är stora, med andra ord. Det är inte utan att jag har suttit, snuvig och med feber, och kikat genom vad de har att erbjuda. Det är mycket. Välgjort. Kort och långt.

Men jag måste ju även inse att det finns väldigt många som inte har möjlighet att få tillgång till detta. Förutsättningen är ju att man har en dator och uppkoppling. Programmen har inget sista datum, utan kommer att ligga tillgängligt länge, men det förutsätter ju att man har tillgång till digitala verktyg. En PC, Ipad, Iphone, Mac...

DN har ett debattinlägg om detta i dagens nätupplaga. De ger sig även på skolministern Jan Björklund i inlägget. Jag kan bara hålla med och även koppla till mitt tidigare inlägg om läromedel, där det inte bara är politiker som inte hänger med i utvecklingen.

Jag kommer att undersöka Urplay i morgon med mina elever som läser Svenska 3. Jag tror att det kommer att bli en perfekt källa till deras kommande arbeten på kursen. Vi får se vad de tycker. Det kommer även du att få ta del av, för jag tänkte att de ska kommentera det hela på detta inlägg. Vi får se hur de tänker.

På papper

Jag satt och surfade på ett café igår i väntar på att min buss skulle gå hem. Jag uppdaterade mig på lite olika bloggar för att se hur samtalen går på nätet kring pedagogiska frågor. En familj satte sig vid bordet bredvid. Jag skulle gissa på att den äldsta sonen gick i trean. De pratade om hur dagen hade varit och mamman frågade om han hade några läxor.

- Ja, på papper! svarade killen och såg storögt på mamman.

- På papper? frågar hon och vill uppenbarligen få en närmare förklaring.

- Ja, jag har pappret i väskan. Fröken sa att när hon gick i skolan så hade de bara läxor på papper.

- Jo, så hade jag det också.

- Varför då? Var ni fattiga? frågar han och hon skrattar.

- Nej. Inte alls. Det fanns inte Internet när jag växte upp.

- Min fröken var nog bara fattig. svarar killen och biter i bullen.

Samtalet fortsätter vidare på nästa ämne och jag slutar att lyssna. Men jag tar med mig dialogen och bär på den under kvällen. Nu mer pratar man om det sociala sammanhangets betydelse för all kunskapsinhämtning. Samtidigt studerar var fjärde person på distans på universitet och högskolor. Denna unga kille kommer att ha stora förväntningar på sina kommande studier. Frågan är om vi är beredda att möta dem. Som det ser ut nu? Nej, inte alls.

Det kommande

Jag har precis skrivit "vårterminen 2012". Det är med viss oro i kroppen jag ser att åren går. Samtidigt har jag alltid en god känsla när jag får gå mot en vårtermin igen. Den mörka årstiden är inte den bästa årstiden.

Varför har jag då skrivit "vårterminen 2012"? Jo, jag har skapat mig mitt kursrum på Fronter i Svenska C inför nästa termin. Samtidigt har jag suttit och tjuvkikat på Iversity och andra möjligheter som finns för att från grunden skapa mig en egen kursplattform. Jag känner mig instängd i Fronter. Vill vidare. Nu.

Samtidigt inser jag att eleven just nu inte skulle vinna på att ha olika lärplattformar i olika kurser och jag förstår att min arbetsplats generellt inte är redo för att lämna Fronter bakom sig. Men ändå... Kanske? Lite? Bara testa lite smått?

Nej, jag vet. Det är inte dags riktigt än, även om forskningen just nu pratar om att vi ska vidare och lämna lärplattformen bakom oss. Dags att kliva vidare ut i andra digitala verktyg och helt från grunden skapa vårt eget. Lärplattformen har till grunden ett fel. Den generaliserar. Dessutom för friare digitala verktyg på ett mer effektivt sätt samman de sociala medierna med lärplattformen.

Vi får se hur saker och ting utvecklar sig under nästa termin och det är med blandade känslor jag kliver in och ordnar upp rummet för Svenska C. Jag vill bort därifrån, men inser att det inte är till fördel för eleven att arbeta i flera olika miljöer. Men hur länge ska jag då vänta? Ska jag vänta in alla mina kollegor?

Jag tror inte att jag kan svara på den frågan. Jag har en allt för egoistisk inställning just nu och vill bli av med mina hängslen som sitter fast i en allt för trångsynt och seg verksamhet. Men en sak är säker. Min kurs i Svenska C kommer inte bli lik den jag haft denna termin. Den ska bli ännu mer fri från sin plattform och sväva ut i andra digitala medier. Bara den har lite förankring i det cementerade.

Hör ni min frustration tro?

Nytt, för oss

Källa

Jag sitter längst bak i en datasal med sex elever utspridda framför mig. Det är Mias pass, men hon tar ett varv ute i korridorerna för att se om det finns några vilsna elever.

Mias Svenska B-elever skriver prov här i datasalen. De får provet på ett dubbelsidigt Word-dokument och ska skriva i ett annat Word-dokument på datorn, och innan de går härifrån ska provsvaren laddas upp i Fronter. De har sina läroböcker och hela, ljuvliga, förfärliga internet som verktyg.

Det här låter ju inte så märkvärdigt. Men för oss är det det. Det är flera år sedan vi hade salsbundna prov. Vi jobbar med processkrivning i inlämningar, muntliga redovisningar, både enskilt och i gruppdiskussioner. Eleverna bloggar och gör allehanda små och stora övningar i Fronter. Men prov i den här bemärkelsen, nej.

Men nu gör Mia det. Varför? Ja, dels tror jag att det är ett önskemål från eleverna. Dels tror jag att Mia vill se hur eleverna hanterar källor och tvinga dem att vara lite mer inlästa på materialet. För ett hemprov i två veckor förleder lätt eleverna att tro att de inte behöver förbereda sig. Så jag tycker att det här är spännande.

Resultatet tror jag är likvärdigt för elevens betygsresultat. En elev som fick MVG med förra upplägget, skulle få det här med. Däremot tror jag att förståelsen och kompetensen i ämnet blir större nu, med en längre tids förberedelse.

Vem avgör vad som är nyskapande?

Jag lyssnar på ett webbseminarium där Justin Reich från EdTechTeachers pratar om skolutveckling. Han menar att lärare influeras mest av andra lärare, och när någon testar något nytt är det för att man sett någon annan lärare göra det eller något liknande och blir sugen på att prova själv.

Det köper jag. Jag köper också det han säger om att det leder till den logiska slutsatsen att skolans utveckling måste skötas av skolan själv, inte av externa företag eller konsulter. Det som kallas innovativa lärare (direktöversatt, jag vet inte om det finns ett bättre begrepp på svenska) ska gå i spetsen och tillsammans leda skolans utveckling. För mig är det självklart, andra pedagoger inspirerar mig, både här i huset men också på nätet i de sociala medier jag deltar i.

Frågan jag ställer mig, trots att jag är helt övertygad, är hur vi ska få de mindre innovativa lärarna att se sina innovativa kollegor som förebilder?

En liten fredagstanke

Jag säger ofta att jag sitter och rättar elevtexter. Men det gör jag inte. Jag sitter och kommenterar elevtexter. Det kan låta som en skitsak, att hålla isär dessa två. Men det är det inte. Det är en gigantisk skillnad i hur jag ser på eleven och dennes kunskaper och lärande.

Så, från och med nu ska jag sluta säga saker som jag inte menar. Det är ingen liten uppgift det! Inte heller att välja elevsyn är en skitsak, men var och ens uppgift att göra.

Om det här med reglerad arbetstid

I fredags hade vi gruppdiskussioner om det här med reglerad arbetstid som i diskussionsunderlaget beskrevs som en känslig fråga, eller något åt det hållet. Jag hamnade i ett bra gäng, där vi diskuterade. Inte hett, men småvarmt och det var en bra stund tillsammans med kollegor som jag träffar alldeles för lite. Det var en fredagseftermiddag där jag gick hem med en bra känsla i kroppen.

Såklart snurrar de här tankarna nu. Jag är ju liksom fröken Rättrådig själv, och tycker att det är alldeles solklart att jag är på jobbet mina timmar, 40 i mitt fall med semestertjänst och 35 timmar i de fall där ferietjänsten är fallet. Min arbetsplats på min arbetstid. Enkelt och tydligt.

Men så kommer det här jobbiga. Och självklara. Det här med elevperspektivet. Jag jobbar visserligen en kväll i veckan till 20.00, men vad är det som säger att min arbetstid som för det mesta är på vanlig kontorstid, är det som passar eleverna bäst? Kanske borde jag finnas tillgänglig fler kvällar, och senare, för att det är då eleverna behöver handledning. Och helger detsamma.

Så frågan är om elevperspektiv betyder att jag ska vara tillgänglig (så gott det går naturligtvis) när de behöver mig, eller om elevperspektiv betyder att de ska anpassa sig till ett rådande arbetstidssystem som de förr eller senare möter i andra sammanhang.

Nu suckar jag lite - varför kan det aldrig vara enkelt? Och ler lite - för då hade jag inget att blogga om, eller hur?

Bildkälla: www.fotoakuten.se

Gemensam tavla

Jag envisas med att fortsätta att göra lite reklam för verktyg som kan komma till användning. Nu är det dags för Corkboard att göra entré på vår blogg. Där har du möjlighet att skapa en anteckningstavla på nätet tillsammans med andra. Ni delar på ett gemensamt URL och sedan är det bara att sätta igång.

Jag skulle kunna tänka mig att man som elev kan arbeta med corkboard på egen hand och inte dela den med någon. Men man kan även göra upp gemensamma strategier för arbeten man ska göra tillsammans. Man gör en disposition och har en gemensam bas att göra det på. Sedan arbetar man med arbetet var för sig, för att sedan sammanstråla igen. På sin anslagstavla.

Det finns även en möjlighet att chatta på sidan, så man kan mötas och diskutera vad man skrivit på de olika post-its. Då skulle eleven kunna dela med sig av länken till läraren och sedan mötas på sidan för att diskutera hur arbetat kan fortskrida. Varför inte gå genom en möjlig disposition, mötas på sidan och sedan ge eleven vidare instruktioner in i Word eller kanske PowerPoint? Sidan ser ut som under.