Om det här med reglerad arbetstid

I fredags hade vi gruppdiskussioner om det här med reglerad arbetstid som i diskussionsunderlaget beskrevs som en känslig fråga, eller något åt det hållet. Jag hamnade i ett bra gäng, där vi diskuterade. Inte hett, men småvarmt och det var en bra stund tillsammans med kollegor som jag träffar alldeles för lite. Det var en fredagseftermiddag där jag gick hem med en bra känsla i kroppen.

Såklart snurrar de här tankarna nu. Jag är ju liksom fröken Rättrådig själv, och tycker att det är alldeles solklart att jag är på jobbet mina timmar, 40 i mitt fall med semestertjänst och 35 timmar i de fall där ferietjänsten är fallet. Min arbetsplats på min arbetstid. Enkelt och tydligt.

Men så kommer det här jobbiga. Och självklara. Det här med elevperspektivet. Jag jobbar visserligen en kväll i veckan till 20.00, men vad är det som säger att min arbetstid som för det mesta är på vanlig kontorstid, är det som passar eleverna bäst? Kanske borde jag finnas tillgänglig fler kvällar, och senare, för att det är då eleverna behöver handledning. Och helger detsamma.

Så frågan är om elevperspektiv betyder att jag ska vara tillgänglig (så gott det går naturligtvis) när de behöver mig, eller om elevperspektiv betyder att de ska anpassa sig till ett rådande arbetstidssystem som de förr eller senare möter i andra sammanhang.

Nu suckar jag lite - varför kan det aldrig vara enkelt? Och ler lite - för då hade jag inget att blogga om, eller hur?

Bildkälla: www.fotoakuten.se

Planerar för hösten

Bildkälla

Vi sitter och arbetar intensivt med att lägga upp nya kurser i Svenska A och Svenska B. Det är inte utan att det tar mer tid än vad vi trodde. Hela tiden måste nya perspektiv begrundas och nya vägar mätas upp. Det kan även kännas som om mål och betygskriterer ändras ju mer man undersöker dem. Att blöta och stryka på dem, gör att de verkar ändra utseende.

För mig har det varit bra att vara från Svenska B under två terminer, för det har gjort att helt nya tankar far omkring. De självklara målen och kriterierna är plötsligt inte lika självklara. Det är en skön känsla, men samtidigt en aningen stor utmaning. Men skam den som ger sig. Till hösten kommer våra elever att möta något nytt och fräscht. Inte något som genomförs för, jag vet inte vilken gång i ordningen.

Nej, måste tillbaka in i getingboet och se om jag kan strukturera upp ytterligare lite mer av röran. Semestern ligger där framme och hägrar. Den är nu väldigt välkommen. Jag måste bara hinna klart med lite saker först. Lite få livsavgörande beslut inför hösten måste tas...

Det är lika

Kaffe och fika är lika i Ludvika är ett litet fånigt påstående som sägs om mina hemtrakter. Och just i dag kom jag att tänka på det när jag som vanligt inte hunnit allt jag ville. När mina arbetsuppgifter spretar åt fyrtio olika håll, och jag pillar lite här och pillar lite där. Då slår det mig - igen faktiskt - att det är precis så mina elever har det. De ska hålla reda på en tre-fyra grejer åt gången, bara i min kurs. Sedan tillkommer engelska, samhällskunskap, matte eller några andra. Och så privatlivet på detta. Och framtidsplaner som ska formuleras. Drömmar och vardag i en lång härva av gem. Ibland rätt vackert, ofta rätt rörigt.

Lärare och elev, kaffe och fika, är just så lite lika.

Förvirrad

Jag är stolt över att ha koll och vara strukturerad. Vanligtvis.

Men nu är jag förvirrad, av flera skäl. Ett av skälen är att jag har en massa roliga arbetsuppgifter, ganska många olika slags arbetsuppgifter. Jag gillar det, och jag gillar tempo. Men den här perioden från terminsstart till nu har det mest gjort mig splittrad. Jag gör tusen saker på en gång. Och det har jag skrivit om förut, multitasking går inte i praktiken, det är bara ett ord. Det blir varken hackat eller malet. Mest märks det på att jag inte rättar elevtexter i det tempo man skulle kunna förvänta sig med det antalet elever jag har. Det märks också på att jag har fler och fler listor med olika små saker att göra, men jag betar aldrig av dem.

Ett annat skäl är också att jag från ett par ställen i huset får både direkta och indirekta gliringar över min strävan efter struktur och ordning. Det gör mig förvirrad och lite ledsen. Nu har jag många goda kollegor, och även ett par vänner, här i huset som visar sin uppskattning över mina egenskaper.

Men egentligen handlar det inte om mitt ordningssinne eller inte. Egentligen handlar det om att jag tycker det är lite läskigt att vi inte tillåter varandra att vara olika. Jag säger inte att det gäller bara från det andra hållet, det gäller alldeles säkert mig också.

I kölvattnet av riksdagsval och kampanjen "Vi gillar olika" är det en tagg i mig, att vi, som borde vara bäst på det här, kanske egentligen gillar lika. I alla fall om man pratar arbetssätt och pedagogik.

Förstår vi varandra?

Nu har det gått tre hela veckor av kursens tjugo. Några elever känner jag lite grann, några har jag ingen aning om vilka de är. Det gör att jag inte heller vet om alla uppfattar det jag säger, på det sättet som jag har tänkt. Ett par elever ställer många frågor, både på lektion och via nätet. Det känns bra. Då vill eleven ha bekräftelse på sin uppfattning och jag får en bild av det jag förmedlar. För det är ju så, att jag tycker att all min information är solklar. Sedan är jag ödmjuk - och smart - nog att begripa att så inte är fallet. Min information är ju bara solklar för just mig.

Jag vill ha frågor och dialog. Är det någon som har tips på hur jag kan jobba med det?

För mycket information

Jag vet inte om jag drunknar eller flyter. Då pratar jag om informationsflödet alltså. Ibland känns det som att jag lyfts och flyter på en härlig våg av tips och idéer från andra pedagoger och IKT-intresserade runt om i landet.

Ibland får jag bara ångest över allt jag inte kan, hinner med eller faktiskt struntar i. Jag vill ju inte att just mina elever ska gå miste om något. Jag vill lära mig allt!

Och i vanlig ordning kopplar jag till dig, kära elev och kollega. Vad händer när jag lägger upp samma information till dig på ett, två och kanske till och med tre ställen? Dessutom ser jag noga till att förmedla informationen muntligt när vi ses också. Ser jag till att du verkligen får informationen och inte kan missa den? Eller fyller jag bara på informationsglaset som inte bara är halvfullt utan överfullt? Dränker jag dig eller lyfter jag dig ovanför ytan?

That is the question!

Teknisk pedagogik

Det finns stunder då jag kan bli heligt förbannad. Min omgivning är klart medveten om detta och brukar ducka för saker som kommer farande genom rummet. Oftast är det enkla saker som att en kork inte kan skruvas på en flaska. Eller att jag inte kan hitta den där boken, som jag vet exakt vart jag har.
I
Denna vecka har varit full med tekniska problem. Ni som läser min kurs vet vad jag menar. Fronter. Mitt kursrum har varit utsatt för en orkan vid tre tillfällen på tjugofyra timmar. Vid tre tillfällen har allt jag lagt upp, och ganska många av er, försvunnit. Allt på grund av den teknik vi använder för att öka på den pedagogiska vinningen. Vinning?
I
Nej, just nu är den utvecklade tekniken bara ett stort problem och jag önskar att jag hade kvar en pappersversion av min kurs att återgå till. Papper kan man lita på. De försvinner inte, om man själv inte är boven till det. Man kan dessutom ha dem i handen. Det känns tryggt på något vis. Vad var nu orsaken till att vi lämnade den bakom oss och gick vidare in i framtiden? Jo, just det. Pedagogiska vinningar!
I
Och nu sitter vi här...

Planering och fniss

Den här eftermiddagen hade vi avsatt tid för att vara kloka och reflekterande runt det här med IT och pedagogik. Vi nådde väl inte riktigt fram kan man säga. Den bärbara datorn vi hade med oss fick vi inte igång. Hört talas om nätverkskabel? Sedan lånade vi en av CityAkademins datorer, som fungerar alldeles utmärkt. Men testversioner av program sparas ju också på datorn, och de ville vi ju helst ha på våra egna datorer. Och så vidare. Och så vidare.

Så vilken lärdom ska vi dra av detta. Mer och bättre planering? Nej, vi behövde verkligen fnissa och tramsa lite i dag. Så när du inte riktigt når dit du hade tänkt dig, kan du testa vår variant - att ta nya tag med ett leende på läpparna. I morgon.

Tider och ansvar
Jag har suttit och diskuterat elevers förmåga att passa tider, inte prata i mobil under lektion och inte sitta och prata när andra har ordet. Jag trodde, antagligen i min enfald, att problem som dessa inte skulle finnas i en verksamhet med vuxna människor. Så var inte fallet. Det får mig verkligen att fundera...

Vi utbildar vuxna människor ett steg närmare en utbildning, som senare ska ge ett arbete. Det är i denna process, att en dag stå vid en dörr som leder in i en arbetsmiljö, som vårt arbete strävar. Även om det är indirekt i vissa avseenden. Hur ska det då gå om denna vuxna människa inte står vid denna dörr i tid? Sitter på arbetsplatsen och pratar i mobil? Inte lyssnar på sina kollegor? Går innan arbetsdagen är slut?

Jag kan bara vara tacksam att jag har elever som kommer till mitt klassrum med denna kunskap i bagaget. Det är ytterst sällan som det är svårt med tider. Visst, en mobil kan ringa vid tillfällen, men minen hos den eleven säger ofta mer än vad en tillsägning skulle göra. Dessutom smyger sena elever in på ett respektfullt sätt. Det är inte så i alla komvux klassrum. Det är förvånande. Mycket förvånande. Vart har det gått fel?

Mia

Varma kläder

Ja, jag fortsätter väl i Mias spår med liknelser från klädvärlden.

Är du varm i kläderna ännu? Eller är du fortfarande förvirrad? Jag undrar ofta varför det är så svårt för våra elever att hålla reda på klockslag och platser? Skriver man inte upp det? Tror man att man ska hålla reda på allt i huvudet? Saknar man Google att slå upp det i? Har skolan skapat en generation elever som inte klarar struktur? Det gäller ju inte alla elever, självfallet inte dig. Men det är påfallande många som har svårt att hålla ordning. Vad beror det på? Vad kan jag som lärare göra för att hjälpa?

Sarah