Efter första veckorna

Nu är vi igång på allvar. Vi är nu inne på vecka fem på terminen och det börjar att landa på många olika sätt. Jag skulle nog vilja säga att jag har mycket bra grupper denna termin. De är engagerade och intresserade. Deras girighet efter att få lära sig nya saker är även den smittsam och jag gör vad jag kan för att ge dem en massa nya aha-upplevelser.

Det är även så att elever börjar att droppa av. De försvinner, avbrottar kursen eller hamnar efter. Det är en grupp av elever man nästan kan peka ut i början av terminen. Inte rakt av, självklart, men man har en känsla i maggropen som säger om det kommer att gå eller inte gå. Om de kommer att orka hela vägen eller om de inte kommer att göra det. Varje termin är det samma sak. Man kan se det.

Denna egenskap tror jag är mer till ondo än till godo. Om jag inte såg vilka elever som kommer att droppa av skulle jag kanske bemöta dem på ett annat sätt och genom det få dem att stanna kvar. Kanske. Jag är inte säker. Men kanske. Egentligen skulle jag lägga ner en enorm tid på dessa elever för att få dem att orka kvar. Men samtidigt vet jag att de kommer att hänga med en bit till, men inte kommer att hänga med in i mål, och genom ett stort engagemang i dessa elever faller det från ännu fler.

Det är ett dilemma och ett svårt sådant. Vad ska man egentligen göra? Eller det kanske är hur jag ska fråga mig. Hur ska jag egentligen göra? Jag tror att jag har ett av svaren på detta denna termin. Svaret är att inte vara så bunden till vissa former och måsten. Jag måste våga släppa lite på de där självklarheterna och se om jag kan ge ett bredare utrymme att ta sig fram på. Jag tror att jag då kommer att kunna snitsla fram olika vägar för eleverna att gå. Då kan de backa, då framåt, gå om varandra, stanna och prata, springa en bit, stå still och reflektera. Möjligheterna blir så många och chanserna att individualisera blir bättre.

Men... ett stort men. Detta ska sedan in i ett nationellt prov i slutet av terminen. Där försvinner plötsligt den stora friheten att gå den egna vägen. Då ska de in i mallen igen. Inte för att de ska mätas och utifrån det betygsättas. Utan för att jag ska veta vad jag håller på med, på något sätt.

Nej, jag tror inte att jag blev så mycket klokare. Kanske något. Kan det vara så att jag måste springa på lika bred väg som mina elever och snitsla den för min väg också? Kan vara så, eller? Tanken ska få fara vidare in ett nytt inlägg...

Komvux som konsert

Jag var på Svenska kammarorkesterns konsert i början av februari. Den satte igång en hel del funderingar. Den var otroligt vacker och engagerande. Jag satt på tredje raden och kunde iaktta varje musikers ansiktsuttryck och engagemang. Jag såg hur dirigenten svettades för att hålla ihop Sibelius på bästa sätt. Dessutom hade en man innan berättat hur vi ska tolka den. Farligt. Både för orkestern och oss.

Jag satt och såg på dessa människor och funderade på om det fanns konflikter i denna grupp. Om det fanns människor som säger "Jag gör ändå som jag själv vill". Om det fanns instruktioner som är så otydliga så ingen förstår dem. Om de sitter där på scenen och inte bryr sig om de andra i orkestern och i värsta fall inte heller oss i publiken.

Det måste ju vara som en arbetsplats vilken som helst. Skillnaden är att de har tre föreställningar på en termin. Vi har en föreställning varje dag. Det kommer en publik in i våra korridorer varje dag. De går från klassrum till klassrum och skapar sig ett sammanhang. Det är oboe, fiol, trummor, trumpet... Olika instrument i varje klassrum. Men hur låter det? Hör man några toner som går i klang med varandra?

Jag satt där och lyssnade på Sibelius och insåg att vi inte låter på detta sätt. Våra elever möter inte en enad front, som dessutom skapar denna enhetliga melodi. Eleverna går inte härifrån och har förstått vad Komvux är annat än en röra av instruktioner och pedagogoger. Vi är inte som ljuv musik. Vi lyssnar inte in alla i orkesterdiket utan spelar på våra egna instrument i den takt och i den styrka vi finner bäst i vårt klassrum.

Ser vi någon gång upp på den som dirigerar är det flera takter och flera taktpinnar som ska visa oss vägen. Då ser vi så klart ner igen i våra notblad och fortsätter på egen utstakad väg. Till slut kommer kakafonin göra att varken vi eller eleverna står ut och lokalen, nedgången och sliten, står plötsligt tom. Eleverna går hem med ett oförståeligt program i handen och vi med våra nothäften under armen. Eller hinner vi stanna vår egen rytm och lyssna in någon annans innan allt briserar?

På papper

Jag satt och surfade på ett café igår i väntar på att min buss skulle gå hem. Jag uppdaterade mig på lite olika bloggar för att se hur samtalen går på nätet kring pedagogiska frågor. En familj satte sig vid bordet bredvid. Jag skulle gissa på att den äldsta sonen gick i trean. De pratade om hur dagen hade varit och mamman frågade om han hade några läxor.

- Ja, på papper! svarade killen och såg storögt på mamman.

- På papper? frågar hon och vill uppenbarligen få en närmare förklaring.

- Ja, jag har pappret i väskan. Fröken sa att när hon gick i skolan så hade de bara läxor på papper.

- Jo, så hade jag det också.

- Varför då? Var ni fattiga? frågar han och hon skrattar.

- Nej. Inte alls. Det fanns inte Internet när jag växte upp.

- Min fröken var nog bara fattig. svarar killen och biter i bullen.

Samtalet fortsätter vidare på nästa ämne och jag slutar att lyssna. Men jag tar med mig dialogen och bär på den under kvällen. Nu mer pratar man om det sociala sammanhangets betydelse för all kunskapsinhämtning. Samtidigt studerar var fjärde person på distans på universitet och högskolor. Denna unga kille kommer att ha stora förväntningar på sina kommande studier. Frågan är om vi är beredda att möta dem. Som det ser ut nu? Nej, inte alls.

Stress och press

Källa

Denna termin har vi lite svårt att få till inlägg på denna blogg. Det är inte så att vi saknar uppslag. Vi säger rätt ofta att vi hittat ett ämne att blogga om. Det handlar om tid. Vi har ingen tid att göra annat än det absolut nödvändigaste. Eftersom vi drivs av att ha ett elevperspektiv i allt vi gör, så ser vi hela tiden dem först. Då finner vi ingen tid till reflektion. Det som denna blogg har som uppgift att ge.

Det betyder inte att arbetet med elever inte skulle kräva reflektion. Det gör det i allra högsta grad, men när det inte ges utrymme till det, så försvinner självklart möjligheten. Det kan i längden innebära att vi gör ett sämre jobb. En insikt som vi försöker att trycka undan. Vi drivs av och finner det roliga i jobbet genom att vara längst fram, första och mest inovativa. Det är vår drivkraft och gör att vi är riktigt skickliga på det vi gör. Men det kräver tid till reflektion. Hela tiden.

Jag kan samtidigt fundera på om det är denna stress som våra elever just nu arbetar under. Då måste jag ju självklart fundera på hur användbara de kunskaper är som de snabbt tvingar in i huvudet. Kommer kunskapen finnas kvar när de lämnar våra lokaler och letar sig vidare i livet? De ska ju lära sig för livet och i det ingår att kunna reflektera. Har de inte utrymme för det, så missar de ett viktigt inslag i studierna på Komvux. Så nu måste vi ta oss tiden och ge eleverna utrymme till reflektion. Första steget måste vara att vi lärare får tid till det.

Men inte nu. Nu har jag inte tid...

Om det här med reglerad arbetstid

I fredags hade vi gruppdiskussioner om det här med reglerad arbetstid som i diskussionsunderlaget beskrevs som en känslig fråga, eller något åt det hållet. Jag hamnade i ett bra gäng, där vi diskuterade. Inte hett, men småvarmt och det var en bra stund tillsammans med kollegor som jag träffar alldeles för lite. Det var en fredagseftermiddag där jag gick hem med en bra känsla i kroppen.

Såklart snurrar de här tankarna nu. Jag är ju liksom fröken Rättrådig själv, och tycker att det är alldeles solklart att jag är på jobbet mina timmar, 40 i mitt fall med semestertjänst och 35 timmar i de fall där ferietjänsten är fallet. Min arbetsplats på min arbetstid. Enkelt och tydligt.

Men så kommer det här jobbiga. Och självklara. Det här med elevperspektivet. Jag jobbar visserligen en kväll i veckan till 20.00, men vad är det som säger att min arbetstid som för det mesta är på vanlig kontorstid, är det som passar eleverna bäst? Kanske borde jag finnas tillgänglig fler kvällar, och senare, för att det är då eleverna behöver handledning. Och helger detsamma.

Så frågan är om elevperspektiv betyder att jag ska vara tillgänglig (så gott det går naturligtvis) när de behöver mig, eller om elevperspektiv betyder att de ska anpassa sig till ett rådande arbetstidssystem som de förr eller senare möter i andra sammanhang.

Nu suckar jag lite - varför kan det aldrig vara enkelt? Och ler lite - för då hade jag inget att blogga om, eller hur?

Bildkälla: www.fotoakuten.se

Klarspråk

I veckan hade jag förmånen att få delta i en Klarspråksutbildning för skolornas webbpublicerare. Vi var åtta stycken deltagare som tillsammans med informatör Bo Ek diskuterade kommunens skrivregler för webb. Det var mycket intressant och givande att arbeta med konkreta exempel. Jag kände mig lyft och inspirerad. Det här ska jag tänka på och sprida vidare till berörda i huset.

Efter ett par dagars reflekterande känner jag att jag måste uttrycka mina tankar som väckts. Detta är kanske självklart för er andra, men för mig krävdes en tids eftertanke. Klarspråk som i mångt och mycket handlar om att skapa korta och aktiva texter, är till för att de flesta av brukarna ska kunna ta till sig informationen. Och som anställd, med ena skinka på informationsstolen och den andra på pedagogstolen, måste jag hålla isär detta. Klarspråksriktlinjerna är för information.

För kursinnehåll och utbildning gäller helt andra regler. Vi ska inte eftersträva så korta och enkla texter som möjligt. Då målar vi in oss i ett hörn och då bestämmer vi oss för att aktivt delta i processen att sänka elevernas läsförmåga. Skolan ska utbilda och bidra till livslångt lärande, inte förkorta och förenkla. Så jag kommer inte att ha aktiva verb i alla mina instruktioner. Jag kommer inte heller att ha korta stycken med underrubriker överallt. Jag kommer att fortsätta utmana mina elever att ta till sig texter på en något svårare nivå än vad de är vana vid.

En guldgruva

Det är inte var dag vi har en underhållande bild-dag. Sarah får ett behov av att hitta en lokal bild att använda till ett inlägg på bloggen till Svenska A. Hon ger sig ut på Örebro kommuns hemsida och pang. Hon hittar ett bildarkiv, med rättigheter att använda bilder med hänvisning till källan.

I

Nu har jag suttit och fördjupat mig i detta hav av bilder. Det är en fantastisk möjlighet att fördjupa sig i Örebros historia. Dessutom har du rättigheter att använda dem. Så hur ska du nu hitta dit?

I

Gå in på http://www.orebro.se/ och sedan klickar du på bokstaven b. Du hittar hela alfabetet högt upp i bild. När du har klickat in på b, så kommer en lång lista upp. Leta upp "Bildarkiv" och klicka på den. Där har du information kring användande och innehåll till bilderna. Sedan är det bara att gå in på "Till bildarkivet" och sätta igång.

I

Vad sägs om detta bröllopkort från 1927? Det är dessutom taget av en kvinnlig fotograf, Ebba Sundevall. Vad är du nyfiken på? Gatan du bor på? Skolan du har gått på? Något speciellt yrke? Ge dig ut och leta. Det är nog bara din fantasi i sökord som kan sätta stopp. Lycka till!

/Mia

Mer filmtips

Om Sommaren med Göran är en ganska lättsmält och myspysig film, ska du här istället få ett tips av ett annat slag.

I modern filmteknik jobbar man mycket med klippning (snabba klipp!) för att hjälpa det dramaturgiska på traven. Alltså göra det mera spännande. Jag gillar det för det mesta, bara det inte blir lika snabbt som i Britney Spears-videor. Där har liksom klippen en annan funktion. Men så ibland dyker man på en film där de gör precis tvärtom, alltså låter bli att klippa i scenerna för att göra det spännande. Och i den här filmen funkar det klockrent - den är så spännande, ja, rentav läskig.

Det vita bandet är en svartvit, tysk film som utspelar sig i anslutning till första världskrigets utbrott i en by på landet. Scenerna är plågsamt långa och karaktärernas ångest och vånda drar man ut på, så att du själv inte kan värja dig. Intrigen är nog så hollywoodsk - vem är det som torterar till synes oskyldiga barn? Vem är god? Vem är ond?

Tematiken är känd, men budskapet inte lika enkelt. Berättartekniken sticker ut och överraskar mig. Visst gillar jag påkostade storfilmer, men ibland får det oväntade större effekt och ger tillfredsställelse under längre tid.

Läs mer på DN.se.

Vad ska du bli när du blir stor?

Den frågan ställer jag rätt ofta till mina elever, med glimten i ögat förstås, men ändå på allvar. Lika ofta lägger jag till att jag inte bestämt mig för vad jag själv ska ägna mig åt. Man kan ju tycka att jag borde vara nöjd med att ha ett utvecklande och roligt arbete. Men det ligger liksom inte för mig, att vara nöjd alltså. Och just nu känns det som om jag står på fyra-fem olika ben och väger. Istället för att dras framåt och uppåt, känns det som om jag snurrar runt, runt och kommer tillbaka till samma punkt om och om igen. Bara lite mer förvirrad. Snurrig.

Det vore på sin plats med lite fokusering, tydliga beslut och val av väg. Det går ju faktiskt att backa om jag skulle ändra mig. För att som nu kika in på varje stig som sticker in på min väg, fungerar inte längre. Men hur fasen gör man?

Och vilket lyxproblem detta är när man som jag har fast tjänst med månadslön som - även om den inte gör mig rik - snällt dimper ner varje månad! Än en gång - jag måste få beundra dig som elev som ska fundera över vad du ska bli när du blir stor, samtidigt som du ska försörja dig på något vettigt sätt. All eloge till dig.

10 december

Jag tycker att Nobelpriset är något att vara stolt över. Det ger säkert Sverige en status utomlands, som inte går att marknadsföra på ett smartare sätt. Jag följer med spänning vem som får litteraturpriset, de andra priserna får andra följa. Och i dag är det stor fest och baluns i Stockholm. Lite avundsjuk är jag nog för jag skulle gärna vara med. Eller i alla fall få servera, nu när man inte är prinsessa eller potentiell pristagare.

Det jag inte förstår däremot, är anledningen till att man sitter framför teven och tittar på när folk i fina kläder äter mat och konverserar om saker man inte hör. Nej, det övergår mitt lilla förstånd. Men så får jag aldrig Nobelpriset heller.

Det är lika

Kaffe och fika är lika i Ludvika är ett litet fånigt påstående som sägs om mina hemtrakter. Och just i dag kom jag att tänka på det när jag som vanligt inte hunnit allt jag ville. När mina arbetsuppgifter spretar åt fyrtio olika håll, och jag pillar lite här och pillar lite där. Då slår det mig - igen faktiskt - att det är precis så mina elever har det. De ska hålla reda på en tre-fyra grejer åt gången, bara i min kurs. Sedan tillkommer engelska, samhällskunskap, matte eller några andra. Och så privatlivet på detta. Och framtidsplaner som ska formuleras. Drömmar och vardag i en lång härva av gem. Ibland rätt vackert, ofta rätt rörigt.

Lärare och elev, kaffe och fika, är just så lite lika.

Att se, men inte njuta av

Det kan tänkas att litteratur, konst, musik och film har rent underhållande värde som sin främsta uppgift. Åtminstone i vardagen för de flesta av oss. Men det är också så att vi måste se världen ur ett annat perspektiv ibland, för att göra oss lite ödmjuka inför livet och dess prövningar. Det är alltså så att kulturyttringar också har en lärande roll. Jag tänkte skriva "bildande" men det lät lite översittaraktigt. Lära behöver vi alla, kan vi alla och måste vi alla.

Därför följer här två tips på filmer att se, inte för att roas av men väl för att njuta av hantverk (i den danska filmen:)


och för att njuta av scenografi (i den amerikanska filmen).


Båda är, oavsett vad du tycker om kvaliteten eller vad du har för filmpreferenser i övrigt, inte njutbara till sitt innehåll. Men viktiga. Det gemensamma är modet. En människas mod kan göra stor skillnad. En människas feghet likaså. Tala gärna om för mig vilka funderingar dessa filmer väcker hos dig.

Förvirrad

Jag är stolt över att ha koll och vara strukturerad. Vanligtvis.

Men nu är jag förvirrad, av flera skäl. Ett av skälen är att jag har en massa roliga arbetsuppgifter, ganska många olika slags arbetsuppgifter. Jag gillar det, och jag gillar tempo. Men den här perioden från terminsstart till nu har det mest gjort mig splittrad. Jag gör tusen saker på en gång. Och det har jag skrivit om förut, multitasking går inte i praktiken, det är bara ett ord. Det blir varken hackat eller malet. Mest märks det på att jag inte rättar elevtexter i det tempo man skulle kunna förvänta sig med det antalet elever jag har. Det märks också på att jag har fler och fler listor med olika små saker att göra, men jag betar aldrig av dem.

Ett annat skäl är också att jag från ett par ställen i huset får både direkta och indirekta gliringar över min strävan efter struktur och ordning. Det gör mig förvirrad och lite ledsen. Nu har jag många goda kollegor, och även ett par vänner, här i huset som visar sin uppskattning över mina egenskaper.

Men egentligen handlar det inte om mitt ordningssinne eller inte. Egentligen handlar det om att jag tycker det är lite läskigt att vi inte tillåter varandra att vara olika. Jag säger inte att det gäller bara från det andra hållet, det gäller alldeles säkert mig också.

I kölvattnet av riksdagsval och kampanjen "Vi gillar olika" är det en tagg i mig, att vi, som borde vara bäst på det här, kanske egentligen gillar lika. I alla fall om man pratar arbetssätt och pedagogik.

Något att fundera över

På Svenska B-kursen här på Komvux ingår att man ska skriva en reflekterande text efter att ha sett en film. Det finns då några filmer att välja på. Dessa filmer har vi lärare diskuterat kring en del.

Som filmälskare även privat, ser jag många filmer och ibland kommer det en sådan där film som verkligen tåls att fundera över. Att reflektera kring. Och det är ju viktigt även när det inte är en skoluppgift, att man funderar över det man upplever. I bästa fall kanske också diskuterar och delar sin upplevelse.

I går såg jag nedanstående film med bra skådisar, långsamt tempo, skön musik och ohyggligt snygg scenografi. Ta dig en funderare kring den här.

Då är det dags igen

Efter fem veckors semester är det då dags igen. Hösttermin, uppstart och löjligt varmt i huset.

Den här terminen bloggar jag ensam. Min vapendragare Mia är tillförordnad rektor och bloggar om det här: http://www.rektornreflekterar.blogspot.com/

Det är lite både och. Jag kommer att sakna det ständiga bollandet. Stödet när det inte funkar. Som det har varit i dag till exempel. Att ha någon nära inpå som triggar igång en så att man vill lära mer, är en ynnest som jag aldrig tagit för givet. Å andra sidan är det dags att stå på egna ben. Nu ska jag se vad det blir av det.

Bloggen kommer att förändras lite. Jag kör på samma layout men lägger till lite och tar bort något. Jag kommer att skriva mer allmänt om mitt arbete. Förut riktades bloggen enbart till eleverna, men intresset har varit ganska litet så därför breddar jag det hela. Det blir ett ställe för pedagogisk reflektion. Det behövs, gentemot elever, men också kollegor, ledning och inte minst mig själv.

Lärare för lärare

Det slog mig, så här inför planeringen av introduktionen av Fronter för några lärare på Sfi, att då kallar jag det inte för lektion utan utbildning.

"Vad ska du göra i morgon?"

"Jag ska ha utbildning med några lärare från Sfi."

"Vad ska du göra på måndag?"

"Jag ska ha lektion med Svenska A-gänget."

Ligger det någon värdering i det? Beter jag mig på olika sätt i dessa två sammanhang? Ja, alldeles säkert. Däremot är det inte helt säkert att jag vill veta hur detta förhåller sig. Jag gissar att det återigen görs skillnad på folk och folk.

Inte student, men alltid studerande

Jag sitter nu och lyssnar på Fronter-instruktioner på engelska, för att avgöra om de är något våra elever ska ha tillgång till. Jag konstaterar lite torrt att det är tur att uppläsaren talar övertydligt och långsamt. Jag behöver lära mig mer engelska!

Samtidigt som jag lyssnar skriver jag på bloggen, kollar e-posten och sorterar lite papper. Det är inte för att briljera eller för att vara lika cool som mina elever som jag multitaskar. Nej, det är mer för att jag inte vet i vilken ända jag ska börja. Och det slår mig - det är så här mina elever har det hela tiden under terminen. I svenskan ska de läsa roman, komma med kreativa skrividéer och följa en tidsplan med inlämningsuppgifter. I andra ämnen säkert också ett par, tre grejer som ska göras samtidigt. I värsta fall om eleven har fyra ämnen för heltid, kanske man har upp till tolv små och stora uppgifter som ska lösas under samma tidsperiod.

Ja, det tåls ju att tänka på med tanke på hur lite jag får gjort när jag gör många saker samtidigt. Och för att inte tala om vilken kvalitet de utförda arbetena hamnar på. Usch!

Vägskäl

Här sitter jag då, med en "ny" kollega på rummet. Citattecknet kommer sig av att hon, Pethra, har varit här på Komvux förut. Dels som lärarkanditat hos mig och Mia, dels som vikarie för mig när jag blev sjukskriven. Så Pethra är med på tåget, hon vet hur vi tänker och jag uppfattar det som att hon tycker att vår pedagogiska strategi är bra. Jag ser fram emot att få nya idéer och intryck av kollegan.

Ska vi då bli tre? Nej, så fantastiskt fick det inte bli den här gången. Mia tar ett kliv uppåt, eller åt sidan, eller framåt eller hur man nu vill se det och blir tillförordnad rektor här på Komvux. Det finns få människor som jag tror skulle kunna göra det bättre än hon. Hon är ambitiös, kompetent och framför allt ställer hon höga krav på saker och ting. Det vet du som har läst för henne. Och höga krav, ger ofta bra resultat. Jag tror på Mia.

Men lite sorgligt är det ju. Vi har ju nästan vuxit ihop härinne på kammaren. Vi pratar pedagogik och elever hela tiden. Ibland pratar vi privatliv och äter choklad. På båda planen kommer hon att vara saknad och jag tänker klämma mig in i hennes schema lite nu och då.

Välkommen hit, Pethra. Och Mia, tro inte att du slipper oss...

Dags att ladda om

Nu har alla elever slutat för denna termin. Alla kämpade tappert in i det sista och sitter nu förhoppningsvis med ett betyg som de är nöjda med. Som ni är nöjda med. Vårt fortsatta arbete på skolan tar vid direkt. Dagen efter betygsättning drar vi iväg på konferens till Herrfallet och får två härligt soliga dagar med gemenskap och arbete. Visst, vi har snart semester, men vi ska tillbaka till en ny termin och nya elever.

I

En del av er kommer att stå här och knacka på dörren i augusti och vill läsa nya kurser. Vill möta nya människor och få nya utmaningar. Då vill vi vara beredda att ta emot. Vi vill dessutom vara ännu bättre. Inte bara utvilade och nybadade. Vi vill vara bättre. Bättre än vad vi var denna termin.

I

Därför laddar vi om direkt. Ser bakåt och utvärderar. Ser framåt och förändrar. Jag hoppas att vi står laddade och redo för en ny höst tillsammans med nya och gamla elever i augusti. Jag hoppas även att ni står utvilade och redo att ta emot det vi har att erbjuda.

I

Men innan dess hoppas jag på en riktigt skön och varm sommar till oss alla. Det är vi värda efter att ha slitit sedan vintermörkret tog ett så hårt grepp om oss. Nu är landskapet sirligt utanför fönstret och ryggsäcken full med läsupplevelser. Jag kommer dock sitta här och arbeta i några veckor till innan jag tar på mig väskan.

I

Det är mycket som ska uppdateras och ordas om. Det är bara att sätta igång och utmana varje liten uns av möjligheternas möjligheter. Frågan är bara vilken punkt på min sommarlista som jag ska börja med...?

Lite paus i vardagen

Sarah och jag tog oss i kragen och gick ut i går eftermiddag. Vi hade bokat in arbete med nationella prov i väldigt många timmar, men lyckades ändra de planerna. Det är inte alltid det är meningen att man ska sitta och bara arbeta och arbeta. Ibland kan arbetet gå så mycket bättre om man bara ger sig tid till eftertanke och rörelse.
I
Vi tog våra cyklar och trampade ut till Naturens hus. Det var fullt med folk, som satt och gottade sig i sol vid husväggen. En fika och sedan en promenad i området. Sjöstranden var som ett hav med tussilago. Vackert och stilfullt. Vi gick där bland de vackra björkstammarna och pratade jobb, om livet och skapade mer samhörighet. Skapade förutsättningar att göra ett bättre jobb.
I
När ni startade upp kursen så fick ni läsa i instruktionen till kursen att ni lär er även under era pauser. Därför är det aldrig fel att i en väl genomtänk planering, av de sista veckorna på kursen, verkligen lägga in era pauser. Ge er ut på en promenad och låta tanken kring en uppgift få tid att mogna. Varför inte slå er ihop med någon annan som läser samma kurs och tillsammans prata er fram till lösningar på problem?
I
Det gjorde Sarah och jag under eftermiddagen och idag har jag fått väldigt mycket mer gjort än vad jag skulle fått om jag inte fått ge mig iväg och bara strosat omkring ute i våren och i tankarna. Varför inte ta efter era lärare? Nu när vi verkligen gör något att ta efter, menar jag.