Älskar´t!

Jag har ingen lektion just nu. Ändå sitter fyra elever i samma rum som jag. Vi jobbar var för sig, vi jobbar tillsammans och vi är tillsammans.

Elev 1: Hen har inte riktigt kommit igång med min kurs. Hen har förmågor men ingen spikrak skolbakgrund. Hen haffade mig i korridoren och jag tog med hen hit. Nu sitter hen och producerar kursens första inlämning.

Elev 2: Hen bokade tid med mig igår att träffas idag. Hen har haft problem med internet hemma och ville komma igång med Fronter och uppgifterna. Det knattrar för fullt från datorn därborta.

Elev 3: Hen vet inte vilken kurs i svenska som är mest lämplig. Nu sitter hen och knåpar på ett brev till mig så att vi har något att utgå från när vi ska hitta lämplig nivå.

Elev 4: Hen hänger med Elev 3, bara för att vara hjälpsam tror jag, och sitter nu och jobbar med något eget.

Inte mina elever, allas elever, våra elever. Så här vill jag jobba!

I min pedagoghjärna

Just nu tänker jag mycket på:

• flipped classroom och flipped workroom
• elevskapade läromedel
• straffbeläggande av skriftligt inlämnade bokrecensioner
• diskussionsytor som ger nära möten
• ge förutsättningar till elever som har lite med sig
• Vux2012 men det känns så höstigt att tänka på det

På papper

Jag satt och surfade på ett café igår i väntar på att min buss skulle gå hem. Jag uppdaterade mig på lite olika bloggar för att se hur samtalen går på nätet kring pedagogiska frågor. En familj satte sig vid bordet bredvid. Jag skulle gissa på att den äldsta sonen gick i trean. De pratade om hur dagen hade varit och mamman frågade om han hade några läxor.

- Ja, på papper! svarade killen och såg storögt på mamman.

- På papper? frågar hon och vill uppenbarligen få en närmare förklaring.

- Ja, jag har pappret i väskan. Fröken sa att när hon gick i skolan så hade de bara läxor på papper.

- Jo, så hade jag det också.

- Varför då? Var ni fattiga? frågar han och hon skrattar.

- Nej. Inte alls. Det fanns inte Internet när jag växte upp.

- Min fröken var nog bara fattig. svarar killen och biter i bullen.

Samtalet fortsätter vidare på nästa ämne och jag slutar att lyssna. Men jag tar med mig dialogen och bär på den under kvällen. Nu mer pratar man om det sociala sammanhangets betydelse för all kunskapsinhämtning. Samtidigt studerar var fjärde person på distans på universitet och högskolor. Denna unga kille kommer att ha stora förväntningar på sina kommande studier. Frågan är om vi är beredda att möta dem. Som det ser ut nu? Nej, inte alls.

En processors olika hastigheter

Det var verkligen kola i huvudet i morse. Jag har haft en underbart, avslappnande helg. Det måste vara därför. Jag och bästa kollegan försökte få fart under galoscherna. En frukost på "Fröknarna Brogrens veranda" är då varmt att rekommendera. Vi pratade verksamhetens flytt. Vi pratade nuvarande elever. Vi pratade om vår förträfflighet. Det gör vi jämt. Någon måste ju. Och till slut, så började det så smått att komma.
"Men du, om vi tänker så här /.../."
"Hm. Mm. Kanske om vi också /.../."

Och tillbaka på jobbet för att konkretisera i lärplattform, bloggidéer och uppgifter. Och då kom det! På fem minuter rasslade jag ner en översikt på 18 veckor, som faktiskt ganska väl fungerade mot Centralt innehåll i Svenska 1. Tjola hopp. Där var det kanske. Grunden. Det att bygga vidare på. Som byggde på alla hm, mm och kanske som vi pratat om i typ ett år. Och som kommer att vridas och vändas på till oigenkännlighet innan augusti är på plats.

Nu sitter jag här. Med massor av kola i huvudet. Processorn tuffar och går. Bara tillfälligt långsammare.

Bildkälla:
http://www.flickr.com/photos/veganfeast/5047856376/

En kväll på jobbet

Jag står vid sidan av fem elevers gemenskap och lyssnar på deras samtal. De samtalar om varandras bildanalyser. De har synpunkter om förbättringar på texterna och gör det på ett lite nervöst sätt. Nu till en början. De har inte vanan att ge varandra synpunkter, vilket hörs och märks.

Samtidigt är det en perfekt balans i deras önskan att hjälpa varandra. De ser, möter blick, balanserar och önskar ändringar. Även en önskan om att stödja finns. De visar respekt för varandras texter och lär sig att diskutera texters innehåll och behov av uttryck.

Jag står bredvid. Lyssnar. Känner mig lite utanför, men det är ju meningen. Det är deras tid och deras arbete. Jag får stå här bredvid och reflektera deras arbete, på bloggen. Men snart. Snart ska jag kliva in och ge dem vidare instruktioner, för att sedan ställa mig bredvid igen.

En dag på jobbet. I klassrummet. Det är trevligt här.

Ny kompetens?

Då har vi varit på lite utbildning om Vux2012 i Västerås. Sitter på tåget hem och funderar på vad jag egentligen har fått ut av det. Vad gav det? Inte så mycket, måste nog erkännas. De berättade om saker som vi redan har fått veta, för över ett år sedan. Insikten att de dessutom inte kan svara på frågor nu heller, som ställdes även för ett år sedan, är ju inte helt lugnande. Vad har de arbetat med senaste året? Vad har vi gjort?

Vi har arbetat en del med de kommande ämnesplanerna. Funderat över nya möjligheter och spännande lösningar. Skolverket har under tiden arbetat med och startat upp Gy11. Nu ska de arbeta med Vux2012 kvar att sätta i land. Jag är nog mest nyfiken på hur de ska lägga upp övergången mellan kurser på grundskolan för att få kompetensen att fortsätta läsa på gymnasiet. På ungdomsgymnasiet är det fem eller tolv kurser som ska vara godkända beroende på fortsatta studier. På komvux har vi fyra grundskolekurser. Hur ska det lösas?

Inga svar idag. Tillbaka utan några nya kunskaper. Vi får se vad som händer. Spänningen är fortfarande olidlig...

Om det här med reglerad arbetstid

I fredags hade vi gruppdiskussioner om det här med reglerad arbetstid som i diskussionsunderlaget beskrevs som en känslig fråga, eller något åt det hållet. Jag hamnade i ett bra gäng, där vi diskuterade. Inte hett, men småvarmt och det var en bra stund tillsammans med kollegor som jag träffar alldeles för lite. Det var en fredagseftermiddag där jag gick hem med en bra känsla i kroppen.

Såklart snurrar de här tankarna nu. Jag är ju liksom fröken Rättrådig själv, och tycker att det är alldeles solklart att jag är på jobbet mina timmar, 40 i mitt fall med semestertjänst och 35 timmar i de fall där ferietjänsten är fallet. Min arbetsplats på min arbetstid. Enkelt och tydligt.

Men så kommer det här jobbiga. Och självklara. Det här med elevperspektivet. Jag jobbar visserligen en kväll i veckan till 20.00, men vad är det som säger att min arbetstid som för det mesta är på vanlig kontorstid, är det som passar eleverna bäst? Kanske borde jag finnas tillgänglig fler kvällar, och senare, för att det är då eleverna behöver handledning. Och helger detsamma.

Så frågan är om elevperspektiv betyder att jag ska vara tillgänglig (så gott det går naturligtvis) när de behöver mig, eller om elevperspektiv betyder att de ska anpassa sig till ett rådande arbetstidssystem som de förr eller senare möter i andra sammanhang.

Nu suckar jag lite - varför kan det aldrig vara enkelt? Och ler lite - för då hade jag inget att blogga om, eller hur?

Bildkälla: www.fotoakuten.se

Mindmaps

Kanske att du är en som gärna jobbar med mindmaps? Det finns väldigt många bra verktyg på nätet att testa och se om du gillar. Jag har inte testat dem själv, eftersom jag inte är en mindmap-människa. Men kanske du kan göra det och säga vad du tycker?

Popplet - Den påminner lite om Prezi, vilket vi använder på Svenska C, men det är en mindmap istället. Men du kan stoppa in bilder, filmer och text. Precis som i Prezi. Man kan även rita bilder. Sedan kan du dela dina mindmaps med andra. Kan fungera när du ska göra grupparbeten tillsammans, till exempel.

Edrow Mind Map är ett program att ladda ner på datorn och påminner väldigt mycket om Word. Kan du Windows Word, så lär du dig detta snabbt och enkelt. Det ser ut att ha väldigt många bilder och symboler att leka med.

Bibbl.us har möjligheten att helt brainstorma kring ett ämne. Ska vara rätt klassiskt upplagd, enligt de som är mindmaps-kunniga. Du kan skaffa dig ett gratis konto och på det sättet spara dina mindmaps, eller så skriver du ut dem. Det finns ingen möjlighet att dela, om ni inte delar konto.

XMind finns även för Mac och det är delbart med ett konto.

Det var några att undersöka och tala gärna om för oss andra om du gillar dem eller inte. Hur skulle vi kunna använda dem i våra kurser? Kan du göra det på något sätt?

Obefogad rädsla

Det händer att vi får frågan:
- Är ni inte rädda för att eleverna inte ska komma till skolan när de har allt material på nätet?

Och nej, vi har inte varit särskilt rädda för det. Vi har såklart pratat om det och konstaterat att det finns några få som klarar sig utan skolan som instutition och mår bäst när de slipper komma hit. Men de allra flesta behöver ett fysiskt möte.

Och så igår, under skogspromenad med fullkomligt vräkande, befriande regn, så slog det mig. Det är faktiskt precis tvärtom mot vad de frågande kollegorna tänker sig. För tre-fyra år sedan kunde eleven läsa våra kurser och endast träffa andra vid redovisningar som genomfördes på en timme och följdes av en skriftlig bedömning av läraren. Ingen interaktion alls egentligen.

Så ser det inte ut idag. Nu ska eleven publicera sina texter i offentligt media och kommenteras av andra. Nu ska eleven förbereda muntliga framträdanden genom att öva på kurskamrater som ger konstruktiv kritik. Ni diskuteras övningar och uppgifter i klassrum och på webben i mycket högre grad. Övergången från analogt till digitalt har visat oss vägen in i den sociala interaktionen där lärandet sker. Kanske hade vi upptäckt det utan lärplattform och blogg. Kanske inte.

Men nu är mötet här och jag ska genast sätta mig och bygga vidare på min kurs och se hur det här kan förbättras och ge eleverna mer redskap för lärande.

Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/smomashup1/2525774673/

Tullängen del 2

Alltså, vi var rätt nöjda. Visserligen sov ett par stycken under tiden vi pratade, men de var i alla fall där. I vår värld blir man lätt lite luttrad. De som vi fick kontakt med däremot, mötte oss med öppenhet och lagom kritiskhet. Precis som det ska vara.

Två nya följare på Twitter fick vi också och en av dem hade i sin Facebook-status skrivit:

Duktiga It-tjejer (lärare) på scenen nu. Använder nätet, nya lösningar. Visionärer. De kör på komvux och twittrar, bloggar, rubbet. Naturligtvis har de lärt sig allt själva. Hoppfullt.

Rätt najs, eller hur? Samma kille har en intressant blogg, den måste vi följa. Definitivt tankeväckande och underhållande.

Och det är just det här utbytet som är grejen. Vi pratar om oss, några blir inspirerade och för diskussionen vidare. Några återkopplar och nya idéer väcks hos oss. Win-win kallas det visst för.

Mitt personliga lyft var workshopen efteråt där jag skulle prata om röda trådar i mitt pedagogiska tankesätt i lärplattform. Ett femtontal kom, lyssnade och frågade. Jag gillar när folk frågar istället för ifrågasätter. Jag känner mig hedrad av att dessa erfarna och säkert kompetenta pedagoger vill höra om mina tankar. Det är inte lite coolt det.

Intryckspåfyllning

Vi pratar mycket om pedagogik, möte med elever och sociala medier, här inne på vårt arbetsrum. Lite teknikprat kan det också bli ibland. Det är så klart givande, och viktigt för vårt arbete. Lika självklart borde det vara att fylla på sina erfarenheter och tankar med andras intryck. Det gör vi också men inte i så hög grad som vi skulle önska. Vad är det då som hindrar det? Ja, tiden skyller vi ju ofta på. Pengar är också en faktor.

Men just nu har vi valt att ta bort alla hinder. Jag och Mia åker till London i morgon på BETT-mässa. Vi kommer tillbaka på måndag, fulla av intryck, fyllda med glädje. Var säker på att vi kommer att blogga om det!

Sarah

För trött...

Jag ser fram emot en tur till Eskilstuna i morgon eftermiddag. Jag och Mia ska få träffa ett ganska stort gäng svensklärare och prata om vårt arbete med våra kurser, kopplat till Fronter/IKT. Jag hoppas på trevliga bekantskaper och nya infallsvinklar.

Så just nu skulle jag vilja skriva något extra briljant och intelligent, men klockan är snart fem och min mat- och sovklocka klämtar samtidigt och högt. Så jag låtsas att jag är popstjärna istället och ropar högt:
- HEJ ESKILSTUNA!

Förvånad

Att gå från förvirrad till förvånad kan ju ses som ett framsteg, tyvärr är det nog så att jag fortfarande är rätt förvirrad också.

Nåväl, ett par gånger per termin händer det något som gör mig lika förvånad varje gång. Den här terminen ser det ut att hända mer än två gånger, eftersom jag redan har uppnått den kvoten och oktober är ännu inte inledd. Och vad är det då? Jo, jag möter elever som tycker att de kan göra min kurs på en kvart sisådär och sedan få ett betyg. Med motiveringen att "Jag kan ju redan svenska".
Har man då aldrig funderat över varför Svenska A-kursen är 100 p, precis som samhällskunskap, matte och engelska? Varför skulle gymnasieeleverna lägga massa tid på att gå den här kursen, om det egentligen var onödigt? De kan ju också svenska, eller?

Ibland är jag lite rädd för att vi här på Komvux slår knut på oss själva för att få igenom elever till betyg, vi ställer upp på sena antagningar, återinskrivningar, sena arbeten, flera uppsamlingsheat för missade redovisningar och så vidare. Det måste vi diskutera, för var går gränsen mellan att hjälpa och stjälpa? Vi gör ju allt detta i tron att vi hjälper, men jag är inte säker på att så alltid är fallet. Men att därifrån gå till att förmedla att våra kurser går att lösa med en klackspark, det har vi väl ändå inte gjort?

Förvirrad

Jag är stolt över att ha koll och vara strukturerad. Vanligtvis.

Men nu är jag förvirrad, av flera skäl. Ett av skälen är att jag har en massa roliga arbetsuppgifter, ganska många olika slags arbetsuppgifter. Jag gillar det, och jag gillar tempo. Men den här perioden från terminsstart till nu har det mest gjort mig splittrad. Jag gör tusen saker på en gång. Och det har jag skrivit om förut, multitasking går inte i praktiken, det är bara ett ord. Det blir varken hackat eller malet. Mest märks det på att jag inte rättar elevtexter i det tempo man skulle kunna förvänta sig med det antalet elever jag har. Det märks också på att jag har fler och fler listor med olika små saker att göra, men jag betar aldrig av dem.

Ett annat skäl är också att jag från ett par ställen i huset får både direkta och indirekta gliringar över min strävan efter struktur och ordning. Det gör mig förvirrad och lite ledsen. Nu har jag många goda kollegor, och även ett par vänner, här i huset som visar sin uppskattning över mina egenskaper.

Men egentligen handlar det inte om mitt ordningssinne eller inte. Egentligen handlar det om att jag tycker det är lite läskigt att vi inte tillåter varandra att vara olika. Jag säger inte att det gäller bara från det andra hållet, det gäller alldeles säkert mig också.

I kölvattnet av riksdagsval och kampanjen "Vi gillar olika" är det en tagg i mig, att vi, som borde vara bäst på det här, kanske egentligen gillar lika. I alla fall om man pratar arbetssätt och pedagogik.

Då är det dags igen

Efter fem veckors semester är det då dags igen. Hösttermin, uppstart och löjligt varmt i huset.

Den här terminen bloggar jag ensam. Min vapendragare Mia är tillförordnad rektor och bloggar om det här: http://www.rektornreflekterar.blogspot.com/

Det är lite både och. Jag kommer att sakna det ständiga bollandet. Stödet när det inte funkar. Som det har varit i dag till exempel. Att ha någon nära inpå som triggar igång en så att man vill lära mer, är en ynnest som jag aldrig tagit för givet. Å andra sidan är det dags att stå på egna ben. Nu ska jag se vad det blir av det.

Bloggen kommer att förändras lite. Jag kör på samma layout men lägger till lite och tar bort något. Jag kommer att skriva mer allmänt om mitt arbete. Förut riktades bloggen enbart till eleverna, men intresset har varit ganska litet så därför breddar jag det hela. Det blir ett ställe för pedagogisk reflektion. Det behövs, gentemot elever, men också kollegor, ledning och inte minst mig själv.

För mycket information

Jag vet inte om jag drunknar eller flyter. Då pratar jag om informationsflödet alltså. Ibland känns det som att jag lyfts och flyter på en härlig våg av tips och idéer från andra pedagoger och IKT-intresserade runt om i landet.

Ibland får jag bara ångest över allt jag inte kan, hinner med eller faktiskt struntar i. Jag vill ju inte att just mina elever ska gå miste om något. Jag vill lära mig allt!

Och i vanlig ordning kopplar jag till dig, kära elev och kollega. Vad händer när jag lägger upp samma information till dig på ett, två och kanske till och med tre ställen? Dessutom ser jag noga till att förmedla informationen muntligt när vi ses också. Ser jag till att du verkligen får informationen och inte kan missa den? Eller fyller jag bara på informationsglaset som inte bara är halvfullt utan överfullt? Dränker jag dig eller lyfter jag dig ovanför ytan?

That is the question!

Inte student, men alltid studerande

Jag sitter nu och lyssnar på Fronter-instruktioner på engelska, för att avgöra om de är något våra elever ska ha tillgång till. Jag konstaterar lite torrt att det är tur att uppläsaren talar övertydligt och långsamt. Jag behöver lära mig mer engelska!

Samtidigt som jag lyssnar skriver jag på bloggen, kollar e-posten och sorterar lite papper. Det är inte för att briljera eller för att vara lika cool som mina elever som jag multitaskar. Nej, det är mer för att jag inte vet i vilken ända jag ska börja. Och det slår mig - det är så här mina elever har det hela tiden under terminen. I svenskan ska de läsa roman, komma med kreativa skrividéer och följa en tidsplan med inlämningsuppgifter. I andra ämnen säkert också ett par, tre grejer som ska göras samtidigt. I värsta fall om eleven har fyra ämnen för heltid, kanske man har upp till tolv små och stora uppgifter som ska lösas under samma tidsperiod.

Ja, det tåls ju att tänka på med tanke på hur lite jag får gjort när jag gör många saker samtidigt. Och för att inte tala om vilken kvalitet de utförda arbetena hamnar på. Usch!

Vägskäl

Här sitter jag då, med en "ny" kollega på rummet. Citattecknet kommer sig av att hon, Pethra, har varit här på Komvux förut. Dels som lärarkanditat hos mig och Mia, dels som vikarie för mig när jag blev sjukskriven. Så Pethra är med på tåget, hon vet hur vi tänker och jag uppfattar det som att hon tycker att vår pedagogiska strategi är bra. Jag ser fram emot att få nya idéer och intryck av kollegan.

Ska vi då bli tre? Nej, så fantastiskt fick det inte bli den här gången. Mia tar ett kliv uppåt, eller åt sidan, eller framåt eller hur man nu vill se det och blir tillförordnad rektor här på Komvux. Det finns få människor som jag tror skulle kunna göra det bättre än hon. Hon är ambitiös, kompetent och framför allt ställer hon höga krav på saker och ting. Det vet du som har läst för henne. Och höga krav, ger ofta bra resultat. Jag tror på Mia.

Men lite sorgligt är det ju. Vi har ju nästan vuxit ihop härinne på kammaren. Vi pratar pedagogik och elever hela tiden. Ibland pratar vi privatliv och äter choklad. På båda planen kommer hon att vara saknad och jag tänker klämma mig in i hennes schema lite nu och då.

Välkommen hit, Pethra. Och Mia, tro inte att du slipper oss...

Solsemester in i studenten

Det var ett tag sedan jag skrev på vår blogg nu. Sarah har fått hålla den uppdaterad. Jag har liksom inte hittat något ämne. Men nu...

Brinellgymnasiet i Nässjö har problem. Eller ja, det är väl skolans anställda som har problem. Halva skolans elever, alla i avgångsklasser, har dragit till Cypern och Turkiet. Närmare tvåhundra elever. Skolan har försökt att hindra dem genom att lägga studenten en vecka tidigare än vanligt. De har även uttryckligen sagt att eleverna är förbjudna att åka.

Jag måste erkänna att jag förvånas och imponeras. Jag förvånas över skolans inställning och jag imponeras av tvåhundra elevers sätt att lyckas samordna en resa på detta sätt. Jag är klart medveten om att eleverna självklart har resan som ett sätt att verkligen fira av studenten. Jag förstår även att många av dessa elever skulle behöva vara hemma och bli klara med en del kursen som de ligger efter med. Men ändå...

Varför integrerar inte skolan denna resa i sin utbildning? Varför ser de inte till att delar av undervisningen fram mot avresa är en förberedelse? På det sättet kan de se till att eleverna inte bara "smiter" från arbete, utan faktiskt tar med sig arbete till utlandet. Varför förbjuder man elever att åka? Hur tror man att det ska kunna hjälpa? Förbud.

Sedan kan man så klart fundera över föräldrars inställning, syftet med resan, hur man får ihop pengar till den... Det är många frågor som kvarstår, men det är inte de jag funderar på idag. Sarah och jag vill gärna se oss som de som har eleven i första rum. Vi vill arbeta för elevens bästa. Ibland kan det leda till att vi binder ris till egen rygg, men vi kämpar vidare. Vill vara där för eleven.

Jag skulle vilja säga att de som arbetar på Brinellgymnasiet inte arbetar med fokus på eleverna. Inte denna vecka. Då skaffar de förbud istället för att integrera sig med elevernas planer. Det låter väldigt korkat i mina öron och väldigt opedagogiskt. Varför inte vara en del av det som sker och inte utesluta sig från det? Då skulle elevernas sista veckor innan studenten bli ett mer tydligt minne att ta med sig vidare i livet och inte ett suddigt som faller i glömska.