Självklarheter?

Jag kommenterar en elevs text. Hen har en bra grund att stå på och jag tror att hen kommer att lära sig mycket under kursen. Hen besitter förmågan att fråga. Och att känna sig ödmjuk inför det hen inte kan. Hen är orolig för att hen inte kommer att lära sig att skriva bättre. Jag kommenterar att vi hela tiden kommer att jobba i hens text, för att göra bättre och förstå det svenska språket. Grammatik i situationen. Att abstrahera behöver man också kunna, men inte riktigt än. Och abstraktionen behövs inte för att förbättra sin egen text, utan för att prata om språket och analysera andras språk.

Jag lyfter blicken och pratar om det med Mia. Och vi undrar, är våra pedagogiska metoder och tankar så självklara för oss att vi glömmer att uttala dem? Mitt sätt att arbeta med skriftspråksutveckling tar mycket mer tid och kraft av både mig och eleven, än att göra fylleri-övningar i en lärobok. Men jag är ÖVERTYGAD om att det är rätt. Hur tänker andra lärare som jobbar med språkutveckling? Eller utveckling i andra ämnen?

Så detta är en självklarhet: eleven utvecklar sitt skriftspråk bäst när den jobbar med sin egen text. Inte lärobokstext med konstruerade exempel.