Det vidunderliga...

Jag har suttit ett tag och funderat på hur jag ska beskriva dagens lektion utan att det blir missvisande. Jag vill inte heller använda samma ord som jag redan gjort tidigare. Det är inte en lätt uppgift. Det är nämligen något med gruppen i mitt klassrum denna termin, som jag inte kan hitta orden för. Jag har aldrig träffat på den tidigare. Det finns ett engagemang i ögonen som lyfter hela lektionen och jag behöver egentligen inte göra mycket. Jag behöver bara ge redskap och sedan kliver elever ut på upptäcksfärd och tar med sig dem som sitter tysta bredvid. Det är en situation jag inte känner mig bortskämda med.

Idag arbetade vi med Strindberg och Ibsen. Jag har ju lusten i att dramatisera och därför läste jag ur Ett dockhem för att verkligen understryka dramatiken i att höra ett drama läsas högt. Det är få tillfällen i läsandet som jag har möjlighet, att som mig själv, lyfta blicken och se ut över klassrummet. Det är med Noras eller Helmers ögon jag ser. Det är deras historia jag berättar. Det är deras ögon jag vill förmedla. Ibsen låter en kvinna i 1870-talets Norge lämna sin man och sina barn för att hitta sig själv. Mannen står ensam kvar och smakar på dramats sista ord -"vidunderliga". Det är då jag med mina egna ögon kan se ut över den tysta gruppen elever och se att de dragits med av historien. Att de fångats av livsöden som beskriver en unik kvinnas kliv ut ur äktenskapet, under slutet av 1800-talet.

Det är tyst i några sekunder.

Sen tar klassrummets elever över resonemanget och gör på egen hand kopplingen till dagens samhälle. Beskriver med genomtänkta ord hur dagens feministiska diskussion ser ut och hur det kan kopplas till både Ibsen och Strindberg. Även de som sitter tysta har förmågan att visa delaktighet i samtalet. Hur ser vi egentligen på äktenskap och genus i dagens samhälle? Varför gör man uppsättningar av Ett dockhem med ett nytt slut där Nora stannar kvar i äktenskapet? Vad säger dramat oss idag?

Det verkar inte som om denna grupp kan sluta att förvåna mig. Det verkar inte som om deras kunskaper och erfarenheter kan sina. Det verkar som om de har enorma kapaciteter och nu är det min uppgift att ge dem tillräckliga utmaningar. Det är denna sida av mitt arbete som tilltalar mig. Det är så här jag vill ha det. Det är antagligen en unik termin, men den kommer att lägga ekon in i de kommande. För den får mig att tänka och agera på ett nytt pedagogiskt sätt. Inte genom samtal med kollegor eller läsning av pedagogiska texter. Det kommer genom mötet med elever. Det får man ödmjukt tacka för.

Mia