måndag 7 december 2009

Jul i Betlehem

Ni vet kanske redan att jag varit i Israel. Ni kanske inte vet att jag var där på en studieresa. Det var alltså inte bad på stranden och sand mellan tårna. Det var ockupation, orättvisor och religiositet på schemat. Jag badade inte ens i Döda havet. Det var i och för sig meningen, men det var oroligheter att ta sig genom för att nå sjön. Vi vågade inte.

Jag tänkte ge er en inblick i den plats där vår kommande högtid utspelade sig för två tusen år sedan. Betlehem. Ser ni att det står en militär på bilden? En med k-pisten dragen och redo att skjuta första person som närmar sig. Eller nej, inte första person. Första palestinier. Han står och skyddar en israelisk bosättning. Varför?

För att den är byggd på palestinsk mark. På palestinskt hus. För att det är ett brott mot internationell lag. Då måste han så klart skydda det. Huset får ju inte stå där. Israeler får inte bo där.

Ser ni nätet som är uppsatt? Detta är en gata där palestinier bedriver marknad. Många har sin levnad här. Det är denna försäljning som ger dem mat för dagen. När israeler började bygga sina bosättningar här, med rättigheter som "det är israelisk luft här uppe", så började de även att kasta ner saker. Sten, flaskor, skräp, kompost, vätska... Palestinier hade inget att sätta emot och turister slutade att komma och handla. Det var då nätet sattes upp och nu har turisterna kommit tillbaka, även om det inte finns full säkerhet på platsen.

Jag mötte ett gäng med israeliska soldater på denna gata. De skulle gå där för att "hålla bråk borta". Det var unga killar som inte var torra bakom öronen, med dragna k-pistar. En av dem stötte in i mig så att jag höll på att sätta mig i en korg full med kryddor i lösvikt. Ägaren av korgen sa till mig att akta mig. Militären gick bara vidare. Är det att hålla ordning? Att hålla fred?

Det är i denna miljö som vi firar ett barns födelse. Eller inte vi, i Sverige. Du gör kanske som jag och sitter hemma med gran, ljus och julgodis. Du kanske inte tror på detta barns betydelse. Du kanske inte tror att han var Guds son. Men du kommer att fira honom! Det är vad högtiden går ut på. Du ger bort paket, som egentligen är riktade till honom. Även om du inte tror, så har den inställningen, att tro eller inte tro, gjort att vi har den situation vi har i Betlehem idag. Då måste jag faktiskt fråga mig, är det något att fira? Egentligen?

Barn föds än idag i denna stad. De föds in i en konflikt som pågått sedan 1948. Jag ska skänka dem en tanke när jag knäcker mina nötter i jul. De kanske bor i ett litet rum med sina fem sex syskon och har en israelisk bosättning ovanför huvudet. Eller så bor de i just den bosättningen och får lära sig att det finns människor som de inte ska tycka om. Människor som de kan kasta flaskor på. När nöten är knäckt så ska jag skänka dem en tanke och hoppas att de får en lugn stund att vila i. Även de. Hur ska du göra?

2 kommentarer:

  1. Va hemskt! På julafton sitter vi här hemma i tryggheten framför brasan, äter så mycket gott så vi nästan spricker, och öppnar julklappar. Eller i alla fall tittar på när barnen öppnar sina. Synd ändå att så många på vår jord har olika tro på något som anses vara gott, samtidigt som det skapar mer elände än något annat, och alltid har gjort. Stackars alla oskyldiga barn! Tur att det ändå gick bra för dig./M

    SvaraRadera
  2. För 6 år sedan deltog jag i ett Eu-projekt (peace for youth)där ungdomar från hela världen möttes och diskuterade kulturella likheter och skillnader, konflikter och religion. Vi umgicks och bodde tillsammans under några veckors tid och kom varandra riktigt nära. En del av oss har fortfarande kontakt trots att vi rent geografiskt befinner oss långt ifrån varandra.
    Hur som helst:
    Med i projektet var även ungdomar från Israel och Gaza. Både av israelisk och palestinsk härkomst alltså. Det var inte en enda av dessa som inte hade förlorat minst en familjemedlem, vän eller käresta i stridigheterna. Jag tänker ofta på saker de berättade om deras levnadsförhållanden. Ständigt skräck och rädsla, med murar som höll dem fångar. Att de lyckades ta sig till vår träff i Turkiet var rena turen.

    Visst är det hisnande att tänka på att något så oviktigt(egentligen) som religion har ställt till med allt detta. Att något som i grunden är gott kan orsaka så mycket lidande. Din resa låter väldigt intressant. Jag ska söka här och se om jag hittar något mer du skrivit om den.

    //Li

    SvaraRadera