Vem kan du tänkas vara?

Ibland generaliserar vi våra elever. Det känns som om jag sitter och planerar en lektion för en generell elev. Sammanställer en instruktion för en elev, som ska stå för alla elever. Försöker att formulera mig för en grupp studenter utan att se dem som individer. Det känns ibland som om jag sitter med för små skor under det lilla trädet och väntar på att Godot ska komma och visa upp sig och därigenom ge mig bilden av Eleven. Den sammansatta människan av flera olika.

Det både måste vara så och kan inte vara så. Vi måste se dig som individ, men samtidigt se dig som en grupp. Vi måste planera upp ett kursinnehåll som passar just dig, men samtidigt alla andra som sitter framför en annan dator, eller vid bänken bredvid. Det är en väldigt svår balansgång. När vi sedan hör att färre och färre studenter på universitet och högskolor har de språkliga förutsättningarna för att kunna bedriva sina studier på den nivån, så blir man ännu mer fundersam. Vad ska vi göra? Vad kan vi göra?

Vi kan nog inte göra som Vladimir och Estragon. Vi kan inte bara sitta och hoppas att Godot bara ska dyka upp endera dagen. Jag tror att vi måste ut och leta, fundera, fråga, vända och vrida. Överväga våra beslut och ändra de som inte fungerar. Vår elev passar inte in i det absurda spelet. Han eller hon är inte en karaktär i Becketts drama. Däremot kommer alltid någon av våra elever att citera Estragon.

Jag hör inte på.

Om det inte sker i tal, så sker det i hela det uppenbara kroppliga uttrycket. Men det är nog ett annat inlägg på denna blogg. Nu måste jag gå tillbaka till min planering av morgondagens lektion. En planering som ska nå varje elev, men bara ske på ett sätt. Det är nog bäst att jag sätter fart.

Mia