Artighet, typ...

Jag brukar gå in på min arbetsplats från baksidan. Det är närmare till arbetsrummet från parkeringen. Tror jag. Eller så har det bara blivit så. Ett problem med att gå denna väg är att många av ungdomsgymnasiets elever står där och röker. Lutade mot skylten om rökning förbjuden, dessutom. Varje gång måste jag ta tag i mitt samvete och överväga om jag orkar att ta det där ansvaret att fostra. Ibland gör jag det. Ibland inte.

Denna dag var inget undantag. Ungdomarna stod där och hängde. När jag kom närmare flög en kille på en annan och de började med någon sorts brottningsmatch. Jag kunde med en lättnande suck se att ingen stod och rökte och när jag närmade mig så var det bara de två bråkande killarna kvar ute. De slutade bråka precis framför mig och den ena slängde sig in och höll för dörren för den andre. Jag suckade i mitt stilla sinne. Tonåringar...

I

Killen framför mig rättade till sina byxor, eller ja. Han flyttade iallafall upp dem högre på låren och sedan slängde han ur sig några ord som inte helt platsar på denna blogg. Killen innanför rutan släppte dörren och försvann in i byggnaden. Jag saktade in stegen för att slippa hamna i detta och i den sekunden utmanades mina fördomar.

I

Killen slängde upp dörren med ett par röda, vita och blå kalsonger synliga mellan tröjan och byxorna. Dörren slog i kanten med ett brak och han stegade in. Men stannade. Han vände sig mot mig och... just det... vände och tog emot dörren för att hålla den öppen för mig. Jag log mot honom och sa tack.

I

"Ja, det är lugnt!"

I

Han sa så. Han svarade med orden "Det är lugnt". För det första sa mina fördomar att killen med synliga kalsonger inte skulle hålla upp dörren. Jag trodde inte heller att han skulle tilltala mig. Mina fördomar slog helt fel. Jag fick mig en knäpp på näsan och måste nu försöka att omvärdera. I mitt stilla sinne be honom, och alla andra med dessa synliga kalsonger, om ursäkt. Jag tror att han även i detta skulle svara precis likadant. "Ja, det är lugnt". Men frågan är om det är det.

I

Svaret på ett "tack" med "Det är lugnt" är ju egentligen genialiskt. Den visar på grupptillhörighet, men samtidigt innesluter den mig i just det mötet. Just där och då vet han exakt hur han ska möta mig som individ utan att falla ur ramen för det han är vidare in i korridoren. En tonåring, bland andra tonåringar. Han kan handskas med sina sociala tillhörigheter.

I

Frågan är om inte mina fördomar mot en grupp av våra ungdomar gör att jag missar det i deras språk som skulle kunna intressera mig. Jag tror att jag ska lyssna nästa gång jag ska gå in på min arbetsplats från baksidan. Inte sucka över röken utan se den som står och blåser ut den. Jag tror att han kan ha en del att lära mig, faktiskt. Eller jag menar... typ.

Mia